En spinningledares bekännelser

Jag har varit spinningledare i ganska många år nu och jag älskar det. Att motivera och inspirera andra ger så mycket tillbaka. Jag har alltid varit ganska aktiv. Jag har testat de flesta lagsporter, simmat, sprungit, styrketränat och tränat friidrott men det var först när jag började spinna som jag verkligen tyckte det var kul.

Varför jag tycker spinningen är kul vet jag inte. Det kanske är enkelheten, musiken, fokuset, det spelar inte så stor roll.

www.freeimages.com

Så sent som för tre år sedan tränade jag nästan varje dag. Det blev 4-5 spinningpass i veckan, ett par löparrundor och några styrketräningspass. Jag skulle vilja påstå att jag hade en ganska aktiv livsstil. Så aktiv att jag bestämde mig för att springa Göteborgsvarvet vilket vore en utmaning för mig som aldrig egentligen sprungit särdeles mycket eller särdeles långt.

Jag började således fokusera mer energi mot löpningen och någon månad innan varvet, eftersom jag allt som oftast har lite svårt för måttfullhet när jag engagerar mig i något, la jag så mycket energi på löpning att min kropp började protestera. Protestera med stort P för bara någon dag efter första tecknet small det till i hälsenan och mitt Göteborgsvarv blev inställt. ungefär ett halvår av rehabträning gjorde att jag var tillbaka någorlunda så varför inte försöka lösa Göteborgsvarvet året efter?

Sagt och gjort. Rehabträningen intensifierades och några månader senare konstaterade min kropp att jag inte var helt återställd eller att jag hade varit rädd för smärta för jag hade felbelastat och därför ville nu inte knät vara med längre. Inget Göteborgsvarv det året heller.

Nästan ett år senare var smärtan i knät nästan borta och jag såg fram emot att träna på "riktigt" igen. Jag hade med nöd och näppe klarat av att leda ett pass i veckan efter bara en kort tids frånvaro men nu skulle jag upp på cykeln igen. Detta var i våras. Tre veckor senare låg jag under kniven för att akut ta bort en riktigt inflammerad blindtarm. Ett gäng rejäla sår i magen senare linkade jag ut från sjukhuset och återigen in i en valsituation.

Fram tills dess var träning och aktivitet fortfarande en mycket viktig del av mitt liv men jag hade tagit lite för mycket stryk på lite för regelbunden basis så när arbete och skola önskade belamra 10-14 timmar av mitt dygn valde jag att känna av smärtan i magen. Jag valde att känna av smärtan i knät och jag valde att vara rädd för att träning skulle göra att smärtan skulle återkomma.

Rädsla är ett oerhört starkt gissel och rädsla styr mig i väldigt många valsituationer om jag inte är medveten om varför jag väljer som jag gör. Rädsla för att göra fel, rädsla för att uppfattas annorlunda, rädsla för förlust, smärta osv. Att bli medveten om rädslan har gjort mig väldigt gott för det är först nu jag kan se vad det är som hindrar mig.

Rädslan skapar ursäkter men dessa ursäkter är ofta helt fel. För att jag skall slippa ha ont i knät så måste jag träna. Jag måste träna Rätt men jag måste träna. Det är när jag inte är aktiv som smärtan kryper tillbaka.

Det är dags att verkligen lyssna på kroppens signaler. Välja utan rädsla och vinna tillbaka min aktiva livsstil. Jag börjar med 10.000 steg och att köra ett par spinningpass i veckan samt rehabiliterande sjukgymnastik så ofta jag kan och med samma skynda långsamt strategi som jag använder när jag placerar mina pengar skall jag utöka min fysiska aktivitet under 2016. Kanske kan jag leda fler pass eftersom det inte bara bidrar till hälsan utan får mig att bli gladare och piggare på samma gång.

Vad gör dig glad?

Bildkälla: Freeimages.com