Kan det vara dags för oss att sluta spara?

Jag har haft lite tid över den senaste veckan och kikat lite på mina mål, mina investeringar och familjens framtidsförutsättningar och kommit fram till två saker.

Det första jag lyckades lista ut är att det inte spelar så stor roll var pengarna kommer från. Jag följer en utdelningsstrategi men jag blir mer och mer intresserad av andra investeringsobjekt också och det är väl då man skall fråga sig vad som är viktigast. Jag kikade lite extra på 4%-regeln för ett tag sedan och kan konstatera att så länge man tar ut 4 % spelar det ju ingen roll om de där fyra procenten är utdelning eller om det är kurstillväxt även om jag tycker att det känns bäst att slippa sälja aktier så gör det ingen skillnad i realiteten.

Det andra jag filosoferade runt var att nu när vi har kommit en bit i vårt sparande spelar det inte längre så stor roll hur mycket vi sparar.

Det är kanske kontroversiellt att säga så och det är inte helt sant men som jag räknar bör det inte ta mer än 5-7 år innan en av oss kan sluta helt och ytterligare 3-5 år innan vi kan sluta båda två. Vi vet också att fru AvL inte är intresserad av att sluta helt utan kommer fortsätta arbeta en hel del oavsett hur stor hög med pengar vi har vilket gör säkerhetsmarginalen större. Jag kommer sannolikt inte sluta tjäna pengar jag heller men jag har svårt att se att jag kommer jobba heltid hos en traditionell arbetsgivare.

Med under ett decennium av ränta-på-ränta och ett fast mål som skall uppnås spelar det faktiskt inte så stor roll hur mycket vi sparar givet våra förutsättningar. Våra förutsättningar innebär alltså inte att vi har valet att spara mellan 1000 kr/månad och 100000 kr/mån för då hade det givetvis spelat roll givet att vi dessutom siktade på en ganska låg konsumtionsnivå i framtiden. Som det ser ut nu skulle vi kunna spara allt upp till min totala lön ungefär givet att vi kan spara ungefär 50 % av våra inkomster.

Skillnaden mellan att spara 25 % och 50 % av våra inkomster gör enorm skillnad på lång sikt men på 5 år handlar det om att kunna gå, kanske ett halvår tidigare eller sluta med en extra femhundring i avkastning per månad.

Diskussion

Det är nu vi egentligen kommer till pudelns kärna. Det är i första hand jag som behöver friheten som pengarna innebär. Givetvis uppskattar även Fru AvL att inte vara begränsad men som duktig läkare som trivs med jobbet är arbetsmöjligheterna oändliga och anställningstryggheten riktigt hög. Hon har nästan obegränsade möjligheter att arbeta hur mycket/lite hon vill (även om det är avsevärt svårare att arbeta del av dag för henne än det är för många andra) och hon kan arbeta nästan var som helst.

Om vi då antar att det kommer fortsätta sparas när vi har en portfölj som kan försörja mig; ja då spelar det ju inte särdeles stor roll hur lång tid det kommer ta innan portföljen täcker alla våra utgifter.

Det skulle alltså innebära att om vi bestämmer att vi skall spara exv 30 % av våra inkomster skulle min sparhets minska och vårt konsumtionsutrymme skulle öka. Vi sparar idag 50-70 % men det kräver också att vi tänker en hel del på hur vi lever och hur vi konsumerar och det är uppenbart att alla i familjen inte tycker att det är riktigt lika kul som jag tycker att det är.

Än så länge innebär vår sparregim inga direkta begränsningar på våra liv men det finns saker vi kommer vilja lägga pengar på framgent och då är det smidigt om jag är redo för det.

Beräkning

Om vi sparar 50 % av våra inkomster skulle portföljens avkastning räcka till halva familjens kostnadsbas om ungefär 5 år. Sparar vi 25 % skulle det ta drygt 6 år.

Ovanstående förutsätter att man kan ta ut 4 % varje år och att vi fram till uttagsfasen får en genomsnittlig avkastning i paritet med svenska börsens genomsnittliga avkastning de senaste 30 åren. Borde inte vara helt omöjligt.

Som kuriosa kan nämnas att det skulle ta 13 år med 25 % sparkvot för oss att täcka familjens kostnader och med 50 % sparkvot skulle vi vara klara på ungefär 10 år. Det är när man ser den typen av siffror man kan ifrågasätta om det är värt att ligga på gränsen.

Det är alltså nu jag måste ja mig en rejäl funderare på hur viktigt det är för mig att vara fri om fem år kontra om sju år?

Summering

Det är jag som har suttit på min kammare och räknat och det är jag som kommer behöva övertygas om att det är rätt att öka vårt konsumtionsutrymme en gnutta (med det sagt behöver vi inte tvångsmässigt öka vår konsumtion bara för att möjligheterna finns).

Dock tror jag att vi som familj skulle kunna må bra av att ha en lite större konsumtionsbudget och jag skulle förmodligen må bra av att slappna av lite på sparområdet. I dagsläget ser jag det som en tävling mot mig själv att spara så mycket jag kan. Om jag istället sätter en fast procentsats som skall sparas, oavsett nivå, skulle jag förmodligen tvingas se på sparande och konsumtion på ett lite annat sätt och det kanske är bra att bryta mönstret innan det är för sent.

30 % sparkvot kan vi lösa med båda händerna förbundna och det extra konsumtionsutrymmet skulle till en början vara svårt att hantera men vi är inte där riktigt än. Jag kommer definitivt behöva hösten på mig innan jag är helt redo för den här eventuella förändringen men jag lovar mig själv att i alla fall fundera på vilken sparnivå som vore den lämpligaste för vår familj i dagsläget.

Speciellt spännande är det att sitta med den här typen av funderingar samtidigt som man förväntar sig att vara arbetslös under hösten men som den uppmärksamme har noterat har vi kunnat spara nära 50 % av vår inkomst när hustrun arbetat 75 % och jag tagit in motsvarande 30-50 % av en heltidsinkomst. Skulle jag inte få något jobb kommer jag uppbära a-kassa ett tag och skulle det bli riktigt svårt får jag anstränga mig lite mer för att sänka kostnaderna och vi kanske bara kan spara 10 % på hustruns 75 %-are. Hur som helst tror jag inte livet tar slut nu och jag är övertygad om att pengarna kommer fortsätta rulla in.

Vad tror du om att begränsa sitt sparande istället för att öka?


Bildkälla: freeimages.com