Whiskas - Om pensionären själv får välja

Jag såg en bloggkommentar där man konstaterade att svenska pensionssystemet är så dåligt att de fattigaste pensionärerna inte har råd med vanlig mat utan de tvingas äta kattmat. Det fick mig att googla lite och jag hittade lite olika artiklar med anekdotisk bevisföring om folk som känner sig tvingade att äta kattmat för att de inte har råd att äta människoföda.

Detta fick mig att fundera. Inte över ersättningsnivån till pensionärerna utan snarare huruvida det är billigare med kattmat än människomat. Ytterligare googling inträffade och jag kunde ganska snabbt konstatera att det är relativt sällan finns vettiga innehållsförteckningar på kattmat när man letar på nätet.

Jag vet givetvis inte heller vad man väljer att äta, torrfoder eller blötmat men låt oss för ett ögonblick fundera över näringsvärdet ett ögonblick. Det lilla jag hittat är att blötmat ligger någonstans mellan 100-150 Kcal/100g och torrfoder ligger ungefär 3 ggr högre. Torrfoder kan du hitta för ungefär 15 kr/kg och blötmat för 10 kr/kg.

Låt oss sjuka ut lite här och räkna lite på det. Man borde kunna gå runt på 1700-2000 kcal per dag även om man är relativt aktiv vilket skulle innebära att man behöver 1,6 kg blötmat eller 600 g torrfoder per dag för att överleva. Det skulle innebära att man lägger 16 kr respektive 9 kr per dag på mat om man uteslutande äter kattmat.

Humanvarianten skulle kunna innebära havregrynsgröt med lite mjölk och äppelmos till frukost och kvällsmål. Till lunch kanske man väljer att äta en linssoppa och ett par skivor hembakt bröd med bordsmargarin och till middag tycker jag vi lyxar till det och äter köttfärssås och spagetti.

Kostnaderna är beräknade utifrån vad jag lägger på råvaror när det är rimligt billigt på exempelvis Willys. Givetvis går det utmärkt att laga billigare mat än så här men det skulle kunna vara en rimlig tanke. Man kan också tänka sig att man vill ha lite variation i sitt liv men tittar vi på Micke på Sparo klarar han sig på 600 kr/månad och det blir ju ungefär 20 kr/dag så det behövs inga fantasisummor för att klara sig ganska bra när det kommer till mat.

Skillnaden skulle alltså bli, givet att du endast äter torrfoder, 5,50 kr/dag eller 165 kr/månad att äta vanlig mat jämfört med kattmat. Nog för att man kan ha små marginaler i sin ekonomi men 165 kr i månaden kan man skaka fram genom att gå en lång promenad varje dag där man hittar ett par pantburkar och när man kommer hem gör man ett par enkätundersökningar för något panelbolag.

Ett annat sätt att lösa det hade ju kunnat vara att vara förutseende för det hade bara krävts ett månadssparande på 8 kr/månad med 10 % avkastning under ett yrkesliv för att ha en portfölj värd 50.000 kr vilken med 4%-regeln kan generera 165 kr/månad extra. Den som ärligt kan säga att hen inte under några omständigheter hade kunnat spara, i genomsnitt, en tia i månaden fram till pensionen (i Sverige) har haft ett långt tuffare liv än jag kan föreställa mig.

Summering

Det här skall absolut inte ses som att jag klankar ned på människor som har det svårt för jag vet alldeles för väl hur det kan vara. Det här är mer en räkneövning som beskriver det absurda i att föreställa sig att man "måste" äta kattmat när man blir gammal för att man inte har råd med vanlig mat.

Jag föreställer mig nämligen att det oftast finns mängder av andra områden man kan spara på framför maten. När jag levde på a-kassa ett år i min ungdom och fick 6000 kr före skatt bodde jag själv i en tvåa på 68 kvm, hade bil på en inomhusgarageplats, jag hade tv med kabelabonnemang och dator med bredband, både mobil och fast hemtelefon samt att jag rökte. Det fanns jävligt många saker jag kunde avvara men jag valde att äta ganska spartanskt för jag prioriterade andra saker. Jag valde.

För all del var ovanstående under en begränsad tid men det visar ett mönster som jag gissar finns hos ganska många som hävdar att de har dåligt ställt. Det är heller inte den enda perioden av mitt liv då jag valt att prioritera andra saker framför framtida rikedom och trygghet.


Bildkälla: mathem.se och att välja lycka

Budget - Nää; Konsumtionskalender - Ja

Budgeten verkar vara ekonominördarnas Mekka och det första råd man får när det handlar om att få ordning på sin ekonomi är att göra en budget.

Jag är definitivt inte motståndare till budgetering men jag har aldrig brytt mig om att göra en själv. Med det sagt kan jag snabbt konstatera att jag fortfarande har god koll på min ekonomi och det beror kanske på att jag gör en mental budget. Jag vet ganska väl hur mycket saker kostar och vad jag har för inkomster och undermedvetet skapas då, om inte annat en likviditetsbudget där jag har koll på hur mycket som kommer in och hur mycket som går ut.

Jag har också fört bok över våra större utgifter under några år för att ha lite koll men det är en tillbakablick och inte en budget även om det kanske är i stort sett samma sak.

Nu kommer jag dock till kärnan. En budget skall skänka klarhet, erbjuda trygghet och lugn för den som har oordning i sin ekonomi. Detta är nog sant.

De senaste månaderna har jag och fru AvL konstaterat att vi kommer vara tvungna att spendera en del pengar framgent och vi har också identifierat saker vi vill spendera pengar på framgent men vi har egentligen aldrig satt oss ned och funderat ut vad vi måste ha, vad vi vill ha och framförallt när vi vill/behöver ha de här prylarna samt vad det skulle kosta.

Detta har skapat en gnagande känsla längst bak i hjärnan för ju närmare det kommer desto större blir orosmolnet eftersom det varit ganska stora utgiftsposter som simmar omkring vid horisonten.

Vi (läs jag) bestämde mig sonika för att skapa, vad jag kallar en konsumtionskalender. Jag skrev upp alla önskemål vi hade och satte ett datum och en kostnad på det och vi kunde konstatera att alla dessa önskade eller tvungna utgifter inte var så farliga när vi bröt ned det.

Nu rör det sig inte om nya bilar, resor till Maldiverna eller några 40-års kalas vi planerar men bilen behövde nya vinterdäck vilket är, eller kan vara en stor kostnad. Vi behöver nya sovarrangemang till Joy när hon växer ur spjälsängen vilket borde ske inom ett halvår ungefär och vi behöver ny säng till föräldrarna också eftersom den säng vi sovit i det senaste decenniet håller på att ge sig på riktigt. Den här sängens fjädrar har nu gått sönder så mycket att det är rejält märkbart och de senaste månaderna har det gradvis försämrat sömnkvaliteten (Hade sängen inneburit att vi inte kunde sova hade jag åkt och köpt en ny, tro inget annat. Just nu är det mer att sängen inte är toppen och då drar vi oss för att forska fram vad som hade passat oss bäst eftersom ingen av oss gillar att shoppa).

Vi har också känt ett behov av mer förvaringsutrymme i vår nya lägenhet. När vi flyttade in konstaterade vi ju ganska snabbt att den här lägenheten, dubbelt så stor som vår gamla, hade långt mindre förvaringsutrymme än den gamla lägenheten och vi vill ändå ha en hel del prylar för att rulla runt vårt liv. Vi är inga minimalister i den aspekten.

Lite högt och lågt helt enkelt men det viktiga i den här ekvationen var att vi ganska snabbt kunde konstatera att vi har ungefär ett år på oss att lösa alla de här delarna och även om vi under det här året planerat att inte tjäna mer pengar än vi absolut måste så räcker också den buffert vi har, med god marginal, till alla dessa utgifter. Det innebär att vi med relativt gott samvete kan ta oss an projektet konsumtion och bara det att ha lite koll är faktiskt en fantastiskt skön känsla.

En positiv bieffekt av att sätta konsumtionen på pränt har varit att jag gått från att känna att jag måste spendera en jädra massa pengar till att känna att jag sparar pengar när jag hittar en pryl vi bestämt att vi skall köpa men till ett bättre pris än det vi budgeterat.

Ganska spännande faktiskt.

Bildkälla: freeimages.com