Sedan 10 mars 2020 kan jag räkna på fingrarna antalet gånger jag har varit på kontoret.
När pandemin startade på allvar stängde ledningen ner våra kontor och det var bara folk med medicinska anledningar eller trängande arbetsbehov (exv viss IT) som fick lov att vistas där.
Under pandemin anställde vi dessutom 3 ggr så många som vi ursprungligen var vilket gör att även nu när vi bantat organisationen är vi för många för att få plats.
Vi är således fortfarande kravställda att arbeta hemifrån så mycket som möjligt åtminstone till slutet av mars.
Med det sagt har jag precis insett hur stor, negativ påverkan hemarbetet haft på mig.
Jag träffar folk i digitala möten men det är också allt.
Vi har haft en mycket begränsad social sfär de senaste tre åren eftersom barnen varit så mycket sjuka och när vi träffat folk är det oftast hemma hos oss.
Dvs jag arbetar hemma, jag umgås hemma och i stort sett hela mitt liv kretsar kring bostaden.
Nog för att det är ett trevligt hem vi byggt men efter några år börjar det onekligen kännas lite instängt och den senaste månaden har jag haft en hel samling anledningar att lämna hemmet och åka till kontoret eller för att träffa vänner.
Denna utflykt någon gång i veckan har fundamentalt förändrat mitt mående. Jag gissar att måendet har hjälpts av att familjen var friska i två hela veckor efter att förskolan öppnade.
Så på det hela taget kan jag konstatera att viss typ (eller kanske för mycket) av isolering förr eller senare påverkar även en introvert socialfobiker som jag.
Rustad med denna kunskap och erfarenhet har jag bestämt mig för att det är dags att hävda medicinsk anledning att besöka kontoret någon eller några gånger i veckan och att träffa vänner någon annanstans än hemma.
AW here I come!
Själv gjorde vår uppdragsgivare tvärt emot FHM uppmaningar och beordrade anställda att jobba hemma men vi konsulter skulle endast få jobba på kontoret, tidigare kunde vi jobba hemma när vi hade behov för det. Ett mycket sämre upplägg för mig personligen, som ogillar att bli "tvingad" att göra ditten eller datten. Detta faktum har tagit mycket energi och det har blivit mycket debatter hemma, på jobbet och hos konsultkontoret. Nu är ett nytt uppdrag på gång och jag ser fram emot att kunna leva mitt liv som alla mina andra konsultkollegor och andra IT-anställda har kunnat göra senaste 3 åren. Att helt enkelt kunna bestämma när, var och hur jag jobbar och att kunna avnjuta en frukost hemma i lugn och ro med lite morgontv när frun gått till jobbet och barnet gått till skolan. Att kunna ta en lång promenad i skogen efter det där jobbiga mötet eller att ta ett dopp i poolen efter lunchen ostörd hemma på vår fina altan när vädret tillåter. Eller att slippa behöva köra 5 mil för att jobba in 3 timmars flextid, detta kan jag göra på distans en söndagförmiddag istället iklädd mysbyxor.
SvaraRaderaFrihet, here I come!
Jag tror kärnan i det du skriver är frivilligheten. Allt det där du skriver som positivt var positivt i början men efter tre år är det inte så kul längre när det är påtvingat.
Radera