Nu lyckades jag låta bli att dö som 20-åring och det hände inte så mycket annat heller som krävde försäkringsskydd även om jag har fått ersättning några gånger för inbrott i förråd, stulna cyklar, inbrott och skadegörelse på bil och arbetslöshetsersättning.
Nu när jag tänker efter börjar jag fundera på om det inte kan vara så att jag ändå är ganska nära nettopositiv när det kommer till vad jag betalat i premier och vad jag fått men så väl är det nog inte för jag tenderar att vara rejält överförsäkrad på bilen och det drar ned snittet.
Men hur som helst... Jag har ganska länge nu ignorerat personförsäkringar. Det enda skydd jag haft har varit bil och hem och i perioder har jag varit med i a-kassan.
Sedan jag köpte en svindyr lägenhet och skaffade barn har jag haft en gnagande känsla att jag borde se över det där eftersom vi inte har kommit riktigt hela vägen i att självförsäkra oss. Portföljen täcker inte helt om en av oss skulle dö eller om någonting allvarligt skulle hända så i somras tog jag mitt ansvar och shoppade runt.
Jisses vad dyrt det kan vara med livförsäkring och sjuk- & olycksfallsförsäkring m.m.
En livförsäkring för ett par hundringar per månad och drygt det för en sjuk- och olycksfallsförsäkring. Lägg till en barnförsäkring så är vi uppe på 1000-1500 kr/mån för familjens mest basala önskemål.
Fru AvL är med i facket. Personligen förstår jag inte varför och detta är ett av de områden vi är oeniga om men nu är det så. En av fördelarna med facket är att de ibland har förhandlat fram sjysta avtal med försäkringsbolag. Hustruns fackförbund är ett av de bästa och de har även barnförsäkring och försäkringar för maken.
Nu råkade det vara så att man inte kunde få hur stor livförsäkring som helst men när 1,2 miljoner kostar en tia då hittar man ett sätt att få det att räcka...
Totalt kostar vårt totala personförsäkringsskydd 245 kr/månad (över hälften är barnförsäkringen) och då behöver vi inte oroa oss för skador, sjukdomar eller dödsfall gällande någon i familjen för i kombination med de försäkringar vi har via jobbet räcker det alldeles utmärkt. Det ingår till och med diverse långsiktiga månadsutbetalningar om någon skulle dö eller bli indisponibel. Lite som en pensionsutbetalning.
Med detta skydd och alla andra system vi har kan jag nu vara trygg i att min familj klarar sig, utan att behöva tänka på pengar, i åtminstone 10-15 år vid den händelse att jag skulle förolyckas och det känns ju bra. Skulle det sedan vara så att hustrun efter ett tag får för sig att hon kan tänka sig att jobba lite igen borde hon klara sig till pensionen och även efter det med god marginal även om hon aldrig mer skulle arbeta heltid och det känns faktiskt riktigt bra.
Tillsammans med den ränterabatt vi får på bolånet har vi med mycket god marginal sparat in fackförbundsavgiften så jag kanske inte skall gnälla för mycket på henne för att hon väljer att vara med där om det nu gör henne glad.
En viktig lärdom är nog att livet förändras och med det förändras också ens prioriteringar.
