Veckobrev 50

Som jag skrev igår är jag inte riktigt i form att skriva just nu så det här inlägget skrivs ovanligt tidigt. I vanliga fall summerar jag veckan eller skriver en liten anekdot som ändå inkluderar veckans erfarenheter men eftersom jag skriver detta när endast några dagar av veckan passerat innehåller brevet inte så mycket av veckans reflektioner.

Bild: Freeimages.com

Idag reflekterar jag istället över glädjen av nuet. Jag ser ganska lite på tv eftersom vi inte har tillgång till tv på det traditionella sättet men under dessa dagar av sjukdom har jag med internets hjälp kunnat titta lite på en av mina favoriter vilket är Mastarchef Australia. Jag har varken tid eller lust att förslösa mitt liv framför burken en vanlig vardag men när livet begränsas till soffan eller sängen och läsning är en för aktiv och ansträngande sysselsättning verkar ändå serietittande som ett alternativ.

Jag brukar försöka titta på lite mer utbildande program när tiden finns men inte nu eftersom jag verkligen inte klarar av att ta till mig annat än lättsam underhållning. Fördelen med Masterchef är att jag som matnörd får del av nyheter och gastronomisk utveckling invävd i ett tävlingsformat som inte är riktigt lika plågsamt som Big Brother.

En relativt spännande reflektion från veckan är att jag och hustrun har låneförhandlat med hustruns bank och när vi väl kom till själva förhandlingen konstaterade handläggaren att hon inte hade mandat att matcha de erbjudanden som vi har tillgängliga bara genom de föreningar och förbund vi är med i och eftersom vi har så stor flexibilitet i vår ekonomi att vi inte var intresserade av att teckna försäkringar eller flytta sparande och pensioner så var hennes utrymme ännu mindre varför hennes möjlighet var att avsluta samtalet och låta en chef avgöra ärendet. Vi har ännu inte fått det svaret men det skall bli spännande att se vad det slutgiltiga erbjudandet blir. Den stackars banktjänstemannen var oerhört trevlig men hon jobbade i uppförsbacke när det gällde oss.

Jag misstänker att det är förhållandevis sällsynt att folk som lånar till bostaden är fullständigt okänslig för amorteringens storlek och helt ointresserade av att försäkra sig upp till tänderna när man nu riskerar så mycket. Vi fick erbjudande om att teckna en livförsäkring som skulle täcka halva lånesumman om någon av oss gick bort. Vi har var sin kollektiv livförsäkring och kombinerar vi den med det sparade kapitalet idag kommer den efterlevande ändå sitta säkert i båten om något skulle hända.

Vi blev också erbjudna att teckna en försäkring som skulle täcka ränta och amortering i upp till ett år om någon av oss blev arbetslös eller sjukskriven. Även denna försäkring tackade vi nej till med motiveringen att läkare sällan blir arbetslösa, jag har en master i ekonomi så jag förutsätter att jag inte skall behöva gå arbetslös så väldans länge och vi konstaterade också att om familjen AVL inte tjänade en krona skulle ändå sparkapitalet täcka våra basala behov under flera år och den typen av trygghet är helt fantastisk att ha.

Vi har inte väldiga summor sparade utan den främsta anledningen till vår ekonomiska trygghet är de låga utgifter vi har. Jag konstaterar snabbt att jag skulle klara av att täcka familjens kostnader på en deltid som pappersvändare på någon statlig myndighet och om det räcker innebär ju det att allt annat är bonus.

En dag som denna när livet gör sig påmint är det riktigt skönt att ha skapat en livssituation som skänker en viss trygghet även om tryggheten inte är fullständig ännu.

Detta är anledningen till att jag sparar som jag gör.

Fred och kärlek

Bildkälla: freeimages.com