När har jag tillräckligt för att våga säga upp mig utan plan?

När jag berättade att jag sagt upp mig fick jag en stor mängd omtänksamma kommentarer och för dem är jag mycket tacksam. Jag fick också en ganska spännande fråga av Egon Investor. Jag svarade lite kort i kommentarsfältet men jag tyckte det hade kunnat vara spännande att se om jag kunde utveckla svaret lite. Frågan löd så här:

-Fanns det någon viss "punkt" i din strävan efter den finansiella friheten då du kände att "nu kan jag säga upp mig på vinst eller förlust om jag inte trivs", t ex när du nått xx% av ditt mål?

Frågan kom sig nog av att jag nu har en grundtrygghet, bland annat ekonomisk, som gör det möjligt för mig att exempelvis säga upp mig utan att ha en anställning tryggad efter uppsägningstiden.

Diskussion

Jag har aldrig tidigare känt att jag kunde fatta den här typen av beslut utan säkerhet. Visst är jag ansluten till a-kassan men säger man upp sig självmant får man inte pengar det första kvartalet och jag har ju familj och barn, bil och lägenhet. En hel del ansvar helt enkelt och man måste betala sina räkningar.

Vad vi har byggt upp i familjen är en ganska motståndskraftig ekonomi och det handlar inte nödvändigtvis så mycket om portföljen även om den givetvis bidrar till trygghet men häng med på resan nu som egentligen kan visualiseras i min/vår utveckling det senaste decenniet.

Då...

För tio år sedan träffades vi. Då arbetade jag som outbildad kock och fru AvL pluggade på högskolan. Vi bodde i en liten hyreslägenhet och vårt sparande var inte större än att vi kunde täcka några månaders kostnader. Detta trots att jag sparat på börsen hela mitt liv men eftersom jag sparat för att konsumera och dessutom inte sparat med kunskap hade det inte blivit särdeles mycket pengar.

Nu...

Idag har jag en civilekonomexamen och en masterexamen från handelshögskolan vid Göteborgs universitet och Fru AvL är landstingsanställd med en gedigen högskoleutbildning i ryggen. Hennes arbetsmarknad är oändlig och väldigt trygg givet att man kan tänka sig att flytta på sig någon mil eller två och min arbetsmarknad, ja den är hygglig den också. 

När jag sitter här och skriver, mitt under industrisemestern, finns det 120 lediga jobb som matchar mina önskemål, i Göteborg. Visst kan det vara svårt att få jobb men jag har kollat arbetsmarknaden i några veckor nu och på den tiden har jag blivit kontaktad av tre rekryterare via Linkedin och det kommer ut mellan 10-20 jobb varje dag på arbetsförmedlingens hemsida så det borde inte vara omöjligt givet att jag är villig att bredda mina vyer lite.

Men det absolut viktigaste är finansiell trygghet

Portföljen är givetvis fin att ha. Idag skulle den konservativt räknat kunna försörja mig i 15 år utan att jag tillför ett sparande från en lön men givet att jag får en mycket modest avkastning om ca 4 %.

Klart att det är trygghet för om jag inte klarar av att skaka fram någon form av anställning, eget företagande eller annan typ av inkomst på 15 år; ja då får man nog nästan klassa mig som värdelös.

Det som dock är viktigare i min värld är vår kostnadsstruktur och vår inkomstsituation. I dagsläget kan vi med två heltidslöner spara mellan 50-70 % av våra inkomster. Portföljen kan i teorin, med 4% regeln, täcka 25 % av familjens totala årliga kostnader. De kvarvarande kostnaderna kräver att en av familjens vuxna arbetar ungefär 50 %. 

Om vi inte tar av portföljen skulle någon av oss behöva arbeta 75 % för att täcka alla kostnader.

Sug på den ett ögonblick. Vi är medelinkomsttagare (hustrun tjänar några tusenlappar över medel för hennes ålder och kön i regionen vi bor) med barn, bostadsrätt och bil men vi älskar att läsa, ta promenader, laga och äta mat tillsammans, bjuda hem vänner, gå i skogen osv. Våra önskemål för livet gör att vi inte behöver särdeles mycket pengar även om vi givetvis vet HUR man konsumerar mer än vi gör.

Men där har ni kärnan i min upplevda trygghet. Om vi antar att vi skall dela på våra kostnader behöver jag hitta någon form av inkomstström som genererar en inkomst motsvarande knappt 50 % av min nuvarande inkomst. Om man dessutom tar i beaktande att jag då skulle betala mindre skatt skulle jag inte behöva arbeta så mycket ens en gång. 

Givetvis skulle man kunna följa en mer radikal tankebana också där vi säljer lägenheten och bilen, flyttar till en mindre stad där priserna på boende är avsevärt lägre. I det läget skulle vi förmodligen kunna leva precis som idag men med gång- eller cykelavstånd till våra arbeten och vi hade haft ett boende utan lån. I det läget skulle vi klara oss på ungefär hälften av vad vi spenderar idag givet att vi inkluderar amortering i kostnadsbasen vilket jag faktiskt gör i det här scenariot eftersom det är pengar vi måste få in. Med de förändringarna skulle vi klara oss till pensionen med vår portfölj även om det skulle bli tight. Det skulle å andra sidan räcka med att en av oss arbetade 25 % så om vi båda arbetade heltid skulle vi vara ekonomiskt fria på nolltid.

Summering

För att svara på frågan så vet jag faktiskt inte ännu vilken nivå på portföljen som skulle göra att jag känner trygghet när jag säger upp mig från en arbetsplats.

Däremot ger det en trygghet att veta att familjen skulle klara sig på pengarna i några år oavsett vad som händer.

Det som för mig ger mest trygghet är en kombination av att veta att jag har införskaffat mig en gedigen utbildning och erfarenhetsbas som gör mig förhållandevis eftertraktad på arbetsmarknaden men som också gör det möjligt för mig att starta eget vid behov då jag vet att det finns en marknad för mig. Kombinera det med en relativt låg kostnadsbas som gör att det inte behövs att vi tjänar särdeles mycket för att gå runt och vi har tryggheten i en liten ask.

Skulle jag gissa mig till vid vilken nivå jag skulle känna mig trygg om allt jag hade var portföljen och jag inte kunde luta mig på min hustru eller en ganska trygg arbetsmarknad och alla de andra faktorerna som skapar ekonomisk trygghet i våra liv idag skulle jag nog säga att jag hade behövt ungefär 100 % mer än jag har idag.

Med 100 % till skulle jag klara av att täcka 50-75 % av mina kostnader och de resterande pengarna kan jag skrapa ihop på att sommarjobba eller på någonting riktigt okvalificerat även på en mycket låg deltidsgrad. Jag borde till och med kunna skaka fram de pengarna på att leda pass på friskis, hjälpa folk jag känner och blogga då det i realiteten är väldigt lite som behövs.

Det här blev ett lite rörigt inlägg men det blir så när jag skriver ned röriga tankar men jag hoppas ni förlåter mig.


Bildkälla: freeimages.com