Många utav mina vänner fastnade senare i WoW men jag har aldrig riktigt fastnat för dataspel vilket, så här på senare år, känns skönt eftersom jag får behålla mer av min fritid för mig själv och jag har alltid föredragit att träffa folk på riktigt.
För ett par år sedan hittade ett par vänner tillbaka till rollspelandet och vi lyckas numera hitta 4-6 tillfällen om året då de flesta kan spela en eftermiddag. Borta är dygnandet i en sunkig etta där matpauserna varade de 10 minuterna det tog att koka pasta (fyra minuter av att ta fram paketet, hälla upp vatten osv samt en toapaus).
På den tiden rökade vi inomhus. Pizzerian hade hemkörning om någon hade råd med det eller om det var rätt dag i månaden precis efter att bidragen hade trillat in. Tänk vad länge man klarade sig på pasta, cigg och coca cola. Inte längre.
Jag är helt övertygad om att de här människorna finns kvar men jag har inga kvar i min umgängeskrets. Nu råkar det kanske sammanfalla med att jag nästan inte har kvar några vänner alls från den tiden men jag har genuint svårt att tro att särdeles många av dem sitter kvar i en sunkig, inrökt etta i någon förort och spelar spel. Men jag kan ju ha fel...
Det som fick mig att fundera i de här banorna var att jag häromdagen såg om en av mina favoritfilmer i genren humor från förr nämligen The Gamers. Det är inte helt sant för min favorit av trilogin är Gamers 2 - Dorkness Rising.
Har du spelat rollspel, gärna det gamla klassiska drakar och demoner, då måste du se den här filmen. Jag vill påstå att filmerna porträtterar mina ungdomsår mycket väl. Kanske lite tragiskt men jag minns det med värme och glädje.
Jag inser också hur långt jag kommit sedan dess men en del av mig ser tillbaka till den tiden med visst vemod. Många saker var enklare då.
Se den bara. Du kommer inte ångra dig.
Trevlig kväll
