22 % löneförhöjning för mindre jobb

Nästan det sista som gjordes innan jag slutade arbeta som redovisningskonsult för snart 1,5 år sedan var att vi hade ett lönesamtal. Det var då jag fick reda på exakt hur stor diskrepans det var mellan vad cheferna såg att jag gjorde och vad jag tyckte att jag gjorde. Det var också då det blev extra tydligt att vi hade lite olika syn på vad mitt arbete var värt.

Det var en liten redovisningsbyrå där stressen hade blivit påtaglig och folk slutade eller sjukskrevs på löpande band och när jag själv, med stormsteg, sprang mot den berömda väggen var det där lönesamtalet lite "spiken i kistan".

Någon vecka efter det var jag sjukskriven för att en månad efter det gå på föräldraledighet. När föräldraledigheten började närma sig sitt slut tog jag således det slutgiltiga beslutet att jag inte kunde tänka mig att gå tillbaka till en arbetsplats med en stressbild som skulle få mig att må dåligt. Jag hade dessutom lyckats konstatera att även om jag gillade mitt jobb och mina arbetskollegor så hade stressen gjort att jag inte ens kunde färdas i arbetsplatsens närområde utan att det fladdrade till i bröstet av stresskänslor och då är det verkligen dags att ge sig av.

Nu har jag jobbat i Myndighetssverige i snart ett halvår och vi kan väl försiktigt säga att produktionsnivån inte är riktigt lika hög. Jag gick från någonting ohållbart till en verklighet där man blir sedd och omhändertagen. Vi jobbar, det är inget snack om den saken. Vi jobbar hela tiden... Men det är ingen som går med piska. Arbetsbördan är helt enkelt lite rimligare.

En annan sak jag konstaterade var att det där redovisningsgiget jag haft var ett ganska kul jobb men det var kravmässigt en bit under det jag hade kapacitet för. Man behöver inte en master i ekonomi för att klara av att knappa in bokföring i en dator. Givetvis kan man anta att det återspeglas i lönekuvertet. Sedan kan man ju konstatera att även om kraven rent akademiskt inte var särdeles högt ställda var arbetsbördan ganska absurd. Av någon konstig anledning tycke jag alltid det verkar vara så. Ju mindre man tjänar desto mer skall man göra.

Nu råkar jag för all del också veta att vi på just den byrån där jag jobbade var relativt underbetalda om man jämför med vad jag blivit erbjuden på andra ställen för samma jobb så det är kanske inte så konstigt att jag nu går upp lite i lön när jag tagit mig ett jobb som kräver lite mer formella kvalifikationer.

Man brukar säga att man inte blir rik av att arbeta på myndighet och gudarna skall veta att det är få som skulle hoppa högt över innehållet i mitt lönekuvert eftersom jag fortfarande erhåller en inkomst klart under medel för svenska män men jag kan i alla fall glatt konstatera att jag numer ersätts med högre lön än medelinvånaren i min kommun och det är ju alltid något. Jag är också medveten om att jag skulle få ganska många tusenlappar mer om jag tog samma tjänst i det privata men då skulle givetvis kravspecifikationen på mig vara en helt annan och det är inget jag önskar i dagsläget.

Bäst av allt är, enligt mig, att jag precis fått 22 % löneförhöjning jämfört med tidigare anställning. Det är huvudsakligen extra sparpengar eftersom vi redan innan hade så att vi klarade oss gott och väl. Detta innebär, allt annat lika, att jag kan sluta jobba ungefär ett år tidigare än beräknat eller se till att familjen når det målet nästan tre år tidigare än plan. Det är antingen det eller så gör vi någonting kul för pengarna här och nu.

Det är en häftig insikt.