Vad är lycka?

Ibland är det bra med sociala medier. Jag råkade ramla på ett filmklipp som verkligen slog an en sträng hos mig.

"So if life meets your expectations, you´re happy"

Hela videon är bra och det finns många fler videor på liknande tema men ovanstående citat är ett oerhört viktigt citat i min värld.

Hur kan det komma sig att högavlönade människor som äter vad de vill, åker utomlands när de vill, köper allt de någonsin drömt om; ändå är olyckliga och känner att livet är trist och tråkigt?

Hur kan det komma sig att en fattig människa som förlorat allt fortfarande kan känna tillfredsställelse och lycka i livet?

Kan det vara så att citatet faktiskt rymmer lite sanning?

Min personliga, väldigt svenssoniga reflektion gällande detta handlar ju som vanligt om konsumtion och livsföring i allmänhet. Jag får ofta kommentarer gällande sparande och de flesta verkar tycka att man inte kan vara lycklig utan guldkant på tillvaron. Guldkant i det här sammanhanget måste tydligen vara en ny bil, ett nytt hus, en fräsig resa, en flott restaurang att äta på, nya kläder, ny telefon osv.

När detta är definitionen på guldkant är det självklart att sparande inte kan finnas med i någon hög omfattning men för mig är guldkant på tillvaron någonting helt annat. Vad jag har som förväntningar på livet är att få lov att vara frisk så länge som möjligt, få göra någonting som motiverar och inspirerar mig och att ha så mycket tid som möjligt att utforska världen och livet tillsammans med människor jag älskar.

I min förväntansbild finns det väldigt lite konsumtion. Jag behöver känna trygghet, ha någonstans att bo och denna plats får gärna vara fin och trevlig. Jag vill kunna äta mig mätt och vara varm. Det mesta annat är lyx. Jag klarade mer än halva livet utan en telefon som kunde berätta för mig vart jag var och de starkaste minnena från min barndom är inte utlandsresan med familjen utan cykelturen till havet och det efterföljande fisket. Jag minns starkast de tillfällen då familjen varit samlad i en lugn och trygg miljö och det är oftast i ett hem. Resor, prylar och överflöd hör inte hemma bland det jag värdesätter mest och det är förmodligen detta som gör att jag kan vara lycklig utan att för den sakens skull shoppa upp varenda krona jag får in.

Jag anser att jag lever i ofantlig lyx eftersom jag köpt mig en riktigt fin lägenhet och en nästan ny bil. Jag köper det jag vill ha att äta och både jag och hustrun är dugliga kockar så vi äter mycket gott. Jag har råd att ägna mig åt ett whiskyintresse och försöker hinna med att besöka fräsiga restauranger så ofta det går. Trots detta extrema överflöd ligger vår konsumtionsnivå bara marginellt över den vi hade när vi båda pluggade och "bara" konsumerade för våra studiemedel.

Min förväntningsbild gör också att jag, när jag sparar, inte väljer bort saker; jag väljer till framtida frihet. Jag försakar inte livet genom att spara en del av det jag tjänar för det enda jag nu behöver mer av är mer fri tid och det kan jag köpa om jag samlar tillräckligt många silvermynt i en hög. Med små önskemål krävs det heller inte att den där högen är så himla stor så med lite tur och en del ansträngning är jag snart där även om snart är en relativ tidsrymd.

Är glaset halvfullt eller halvtomt? Kanske är glaset halvfullt och flaskan är halvtom ;