Sommarreflektioner om arbete

När pandemin startade blev jag utlånad till en ny och spännande uppgift. I ungefär ett och ett halvt år var det en brant uppåtgående spiral av nya uppgifter, nya utmaningar, nya titlar och ännu viktigare uppdrag.

Efter det började det stagnera för vi var på väg att nå målet.

Jobbet blev fullt av politik och jante. Man skulle skydda sig själv och vi skulle avveckla.

Någonstans i allt det där förlorade jag mig själv i min egen viktighet. Det vi gjorde var oerhört värdefullt och jag var med på rimligt central nivå och bestämde saker. Lite extra pengar var också kul även om det var så lite att det inte spelade särdeles stor roll egentligen.

Men när det började monteras ned fick jag tid att reflektera och jag insåg att anledningen till att jag tog det här jobbet från första början var för att jag behövde och ville ha ett lugnare tempo. Jag ville ha gemenskap och trygghet. Jag ville ha lagom mycket att göra och lagom mycket ansvar.

Inget av det stämde på det jag gjort i två år.

Det var dags att sluta.

Efter att ha varit tillbaka i ordinarie tjänst i ett par-tre månader nu kan jag konstatera att livet är fundamentalt annorlunda.

Den första månaden lite drygt var det ganska svårt att ställa om och att släppa taget. Det underlättades inte av att administratörerna var för överbelastade så jag fick göra halva mitt gamla jobb samtidigt som jag skulle lära om i mitt nygamla jobb samtidigt som jag skulle vara deltidsföräldraledig. Allt så klart, mitt i redovisningssäsong med årsredovisningar m.m. i firman.

Men när väl chefsjobbet kunde läggas åt sidan och jag började känna mig trygg i min egen expertis avseende min ordinarie tjänst började saker och ting släppa. Lugnet började infinna sig.

Det är klart att det finns att göra men jag vet nästan alltid vad jag har på skrivbordet dagen efter. Jag hinner med någon fika ibland och hinner kanske utnyttja friskvården ibland också.

Men viktigare är att jag har ett sammanhang igen. Jag har kollegor och jämlikar. Jag får lov att fråga saker och jag får lov att inte kunna.

Det är sjukt underskattat att slippa sitta på alla svaren eller behöva hitta på svaren. Jag hinner andas mellan mötena och jag har tid att sitta och fundera ifall någonting är klurigt.

Det är en rejäl stressklump som lyfts av mig och det kommer ta lång tid innan allt är tillbaka som det skall men jag är på väg.

De här senaste åren har påverkat mig mycket mer än jag visste. Både bra och dåligt men från stressen börjar nu vägen tillbaka och då är det skönt med en chef som bryr sig, ett jobb som är roligt och en grön och spirande trädgård att vila i efteråt.

Nu har jag alla tre och som grädde på moset har jag en familj som älskar mig.

Det här blir bra skall ni se.