tisdag 18 april 2017

Underbart med ledighet

Jag förstår verkligen inte varför jag har så svårt för konceptet arbete. Jag sitter ju här och skriver av hjärtats lust, helt frivilligt och med så vansinnigt låg ersättning att hade någon beskyllt mig för att arbeta hade jag, som varandes min egen arbetsgivare, förmodligen känt mig tvingad att anmäla mig själv till facket eller arbetsmiljöverket eller någon annan instans som kan stävja den här typen av slaveri.



Men nu är det självvalt och då trivs jag riktigt bra men även det lönearbete jag går till med viss regelbundenhet är självvalt. Jag trivs med mina arbetsuppgifter och med mina kollegor men hela konceptet arbete känns trist och det är en mental kamp varje dag att återgå till kontoret och efter en långhelg är det av någon anledning ännu svårare att motivera sig men så länge jag är beroende av den 25:e för att kunna bli oberoende av den 25:e är det bara att jobba på.

Jag diskuterade detta med ett par vänner för några veckor sedan och precis som fru AvL konstaterade de direkt att deras arbete förhöjer deras liv. De känner tillfredsställelse i att utföra de sysslor de är satta att utföra och det ger dem massor att jobba. Givetvis kunde vi snabbt konstatera att hade de kunnat välja helt fritt hade de kanske valt friare arbetstider, möjlighet att välja arbetsplats friare eller begränsa vissa delar av arbetets rutiner men i det stora hela var de väldigt nöjda och skulle de i morgon vinna en förmögenhet skulle de ändå arbeta med det de arbetar med eftersom det erbjuder möjlighet att klättra högre upp i Maslow´s behovshierarki.

Personligen hade jag förmodligen arbetat lite grann och förmodligen hade jag gjort ungefär det jag gör nu men jag tror att det hade varit svårt för en del av hela min aversion mot arbete härstammar i en aversion mot krav och måsten. Jag är ganska dålig på att ta kritik, både positiv och negativ, och jag är ganska dålig på att ha deadlines hängande över mig. Det finns säkert en psykologisk analys som kan förklara vad det är för fel på mig men tills dess konstaterar jag att trots att jag har det friaste arbetet jag någonsin haft är det fortfarande inte så fritt att jag bara kan bestämma mig på morgonen för att skita i att gå till jobbet. Jag kan välja att dricka kaffe under en längre tidsrymd på morgonen och komma till jobbet senare, jag kan till och med bestämma mig för att göra jobbet senare i veckan men jag kan inte bestämma mig för att det vore en bra idé att åka till Portugal i tre veckor för att läsa böcker, bada och skriva en resedagbok.

Det är säkert så att mina önskemål och behov inte speglar vardagen för särdeles många men i min värld är det viktigt att nå den dag då jag kan vakna på morgonen, följa min dotter till skolan och därefter fritt kunna filosofera ihop dagens innehåll. En vardag kommer ändå innehålla mängder av måsten men att kunna begränsa dem vore underbart. Beroende på hur aktiemarknaden går och hur många barn familjen AvL skall föräras med är den dagen olika långt bort men jag skulle bli mycket förvånad om jag inte har möjlighet att fritt förfoga över min tid när jag fyller fyrtiofem. Jag vet inte om det är vanligt att män i min ålder önskade att tiden kunde gå fortare men just nu längtar jag lite extra till "The day of liberation".


Bildkälla: Freeimages.com


15 kommentarer:

  1. Ledighet är trevligt men jag tror att man måste fylla den med något meningsfullt. Herr och Fru Snålgris har en tendens att börja gå varandra på nerverna om vi är hemma tillsammans under flera dagar utan att ha något speciellt att hitta på. Vet inte varför men tror inte det är speciellt ovanligt. SÅ länge man jobbar och håller på finns det inte ledighet till mer än att prata och umgås, men får man helt plötsligt 10 extra timmar om dagen att fylla, ja vad ska man göra då? Kommer man rentav att umgås mindre då man kanske har olika intressen man vill ägna sig åt, nån kanske vill ut i skogen och kolla på fåglar, medan nån vill resa runt och titta på slott och herrgårdar. Detta är nya problem/möjligheter man måste fundera över om man är fri och lever i en relation...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag och hustrun har ändå testat att vara tillsammans ganska mycket och vi verkar inte ha särdeles svårt att spendera tid med varandra. Nu tror jag för all del inte att det är ett problem att hitta på saker separat utan snarare viktigt. Om man är ledig permanent kanske det är viktigt att hitta på saker själv också för då har man ju mer att prata om sedan. Man behöver inte låta det gå till överdrift åt något håll :-)

      Radera
  2. Du är inte ensam om att känna så och om alla skulle vara 100% ärliga mot sig själva så skulle nog de flesta välja att inte "jobba" på det sätt de gör idag.

    Själv har jag varit helt ledig under ett år då jag sa upp mig för ca: 5 år sedan. Jag hade inga problem att fylla dagarana och jag saknade absolut inte jobbet. Jag tror man har lite att jobba på om man inte kan fylla dagarna, många har inte tid för hobbys etc. och har på så sätt skalat bort en stor del av deras liv. Då är det lättare att säga att man älskar sitt jobb istället för att säga att man offrat det man brinner för, för karriären eller jobbet.

    Jag känner några som gått i pension det senaste året som bara för 2-3 år sedan sa attdeskulle jobba vidare och att de absolut inte ville sluta jobba. Idag hyllar dom ledigheten och skulle inte välja att gå tillbaka till jobbet.

    En enkel sak man kan göra är att fråga sig själv om man skulle gå till jobbet varje morgon och stanna där hela dagen om man inte fick betalt. Där har man nog det ärliga svaret.

    Mvh / Frihetsmaskinen

    SvaraRadera
    Svar
    1. Sorry, skriver på mobilen så missade lite mellanslag etc. ;)

      Radera
    2. Wow. Skrev du den långa kommentaren på telefonen. Imponerande.

      Jag kan inte annat än förundras och hålla med. Speciellt om den sista frågan. Det finns mycket jag skulle göra om jag inte fick betalt. De flesta av mina hobbys inklusive att skriva den här bloggen faktiskt men jag skulle nog inte sitta instängd på ett kontor oavsett arbetsuppgifter och arbetstiders frihet.

      Radera
  3. Sorry, men det måste vara lite smått tragiskt att ägna en så stor del av livet åt något du verkligen inte gillar. Varför inte söka efter ett jobb som passar dig? Mvh http://investera-pengar.blogspot.se/

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad i texten gjorde att du fick för dig att jag inte gillar det jag gör?

      Det jag inte gillar är konceptet arbete och det lär inte ändras av att byta arbete. Jag har ett jobb som passar mig, precis som jag skrev.

      Radera
  4. Trevligt och välskrivet inlägg som gör att man funderar lite över sin egen situation. Jag trivs utmärkt på mitt jobb MEN den dagen jag slutar kommer jag inte att sakna det. Jag har allt för många hobbysar som jag skulle vilja ägna mer tid åt och allt för många platser som jag vill besöka. Visst, jobbarkompisar kommer man nog att sakna men det är också det enda.
    // Procentpanik

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har få men ändå några gamla arbetskamrater som jag fortfarande umgås med efter att jag bytt arbetsplats och för min del är det de jag ärligt vill umgås med när jag ser tillbaka på alla arbetsår. Det kanske finns några till som jag tyckte jag kom bra överens med men där vi inte har hållit kontakten men då får man bara bygga nya relationer.

      Jag tror att jag kan få det dagliga sammanhanget man verkar behöva av att gå på danskurs eller leda en whiskyprovning lika väl som att gå till jobbet.

      Jag har för första gången ett jobb jag ser fram mot varje dag men jag skulle inte fundera en sekund på att sluta om jag vann 100 miljoner i morgon. :-)

      Radera
  5. När jag tänker efter så är det egentligen nog så att det är tiden utanför arbetet som har börjat kännas otillräcklig. Har också ett utvecklande och fritt jobb men börjar känna att tiden som spenderas där hellre hade kunnat användas till något annat. Har inte varit någon stor "believer" av ålderskriser men nu faen tror jag den beryktade medelåldersvarianten har slagit till. Svårt för att längta mig ännu äldre än vad jag är men längtar helt klart tills den dagen då tiden blir mer tillgänglig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det kanske är en för tidig 40-års kris jag har. Allt kanske blir bättre om jag skaffar mig motorcykel :-)

      Jag hoppas du får allt du önskar dig och slipper åldersnojan.

      Radera
  6. Jag är lite förvånad över att ingen faktiskt ser faran i det du skriver. Nånstans står där mellan raderna att du vill fast-forwardar tills din beräknade breakpoint i tiden är kommen, där du klarar dig på din pengarmaskin. Men är det inte väldigt tradigt att du faktiskt nånstans skriver att du gärna hade gett upp delar av din limiterade livstid för att nå dit redan idag?

    Inte för att göra något allt för stort av detta och för att absolut inte verkar framstå som någon über-mensch - men borde du inte fundera lite hur du värdera din tid? Den blir trots allt inte mer sett till det definierade slut som vi alla delar en gång framöver, även om jobbtimmarna kanske minskar :)

    Bara för att fylla på med lite självinsikt ifrån min sida - efter att ha gett mig in på ett mer 'sparsamt' liv sett till hur mina tillgångar spenderas och investeras har jag själv sett tendenser där jag ofta neker mig det lilla 'extra' och slutar snabbt i en grå vardag. Jag är just nu i ett läge där jag funderar hur roligt det egentligen är med en grå vardag i 15år bara för att eventuellt kunna leva på min pengamaskin då. Jag har inget riktigt svar på frågan och det kommer förmodligen inte du har på direkten heller (iaf inte ett svar som faktiskt kommer djupt från insidan). Jag säger inte att vara sparsam är något dåligt, men däremot förespråkar jag nog någon mellan linje där man faktiskt tillåter sig själv att njuta av sin tid, den är trots allt limiterad.

    Jag tyckte ändå att det är värt att lyfta detta bland dina tankar då jag fått en hel del värde utav dina inlägg här på bloggen och hoppas kunna väcka vissa tankar, om jag nu inte missförstått ditt inlägg så klart :)!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag älskar att få långa eftertänksamma kommentarer och försöker besvara dem så gott det går men i det här fallet kanske jag är ute och cyklar för jag är inte helt säker på att jag förstår dig.

      Jag uppfattar kärnan i din kommentar som att du tror att jag försakar mig själv i syfte att kunna spara så mycket som möjligt? Kan det stämma? Eller är det så att kommentaren egentligen berör det faktum att jag är beredd att gå till jobbet trots att jag inte vill jobba?

      Gällande det senare, dvs jobbet så är det jobb jag har nu oerhört fritt och trevligt. Jag har arbetat på många ställen med många olika saker och jag har aldrig upplevt en friare och mer inspirerande arbetssituation än den jag har idag. Givetvis kan jag byta men i dagsläget är det inget fel på arbetet utan snarare vad jag tycker om arbete.

      När det kommer till sparande så känner jag väldigt sällan att jag försakar mig det jag vill ha. Det är ganska sällan jag vill ha saker men när det uppstår sådana situationer så har jag inga problem att spendera pengar på det. Det enda kan vara att mina hobbys inte kostar särdeles mycket. Att ta en promenad med hustrun och snacka lite skrot för att få lite kvalitetstid, det kostar inte många kronor.
      Jag är ledare på friskis så mitt träningskort är gratis eftersom jag måste få lov att träna för att kunna utföra min uppgift så där lägger jag inte mycket pengar och jag älskar att bjuda hem folk på lediga tider, laga någonting gott och umgås. Det är inte fasligt dyrt om man jämför vad man hade kunnat hitta på.

      Däremot lägger jag gärna pengar på restaurangbesök, whisky och shower av olika slag men med allt som skall hinnas med blir det ganska sällan sådant och då handlar det inte om sparsamhet utan snarare prioriteringar. Jag föredrar att träffa vänner på de villkor vi tenderar att umgås framför att försöka stressa ihop en restaurangupplevelse. Mitt sätt att konsumera ett restaurangbesök är inte det samma som mina vänners eftersom jag har behållning av så mycket annat i och med mitt intresse för mat och därför väljer vi sällan att gå på restaurang ihop men det fåtalet helgkvällar då jag och hustrun inte är planerade kan det mycket väl tänkas bli ett besök.

      Varken jag eller hustrun uppskattar att resa särdeles mycket och vi värdesätter inte nya prylar för prylarnas skull så...

      Njaä, min sparsamhet innebär inte att jag sitter fast i en grå och trist vardag annat än att arbetandet tar upp tid. Tid jag gärna hade umgåtts med min nyfödda dotter på eller kanske läst en bok, spelat lite schack eller plockat svamp.

      Förstod jag din kommentar?

      //Tack för din kommentar och tack för att du läser det jag skriver//

      Radera
    2. Jag var nog rätt så luddig i vad jag skrev och egentligen menade. Min mening var aldrig att få dig att rättfärdiga dig själv på något sätt, utan snarare ett försök att få mina tankar ner i text när jag läste följande mening:

      'Jag vet inte om det är vanligt att män i min ålder önskade att tiden kunde gå fortare men just nu längtar jag lite extra till "The day of liberation".'

      Så för att förtydliga mig:
      Det jag egentligen ville ha sagt var, hur jag faktiskt kände igen mig i detta uttalande - MEN samtidigt som jag läste orden vaknade till och funderade över vad de faktiskt innebar.
      Där finns en film vid namn 'Click' som speglar detta faktiskt rätt bra - om du inte sett filmen handlar den om att spola över tråkiga moment i livet samt hur det påverkar personen i fråga.

      Så vad vill jag säga egentligen? Jo, jag tror starkt att det kan vara sunt att ha ett väl definierat mål som ekonomiskt frihet men ack så viktig är faktiskt vägen dit. Jag tror också att man gör en stor förlust i livet om man inte tar vara på vardagen, och för mig var dina ord en form av varningsklocka på just det. Det handlar inte om så basala saker som att gotta till det hit och dit utan att man fundamentalt känner sig nöjd med var dag - bara att uppnå det är högst individuellt och inget jag ska bedömma för andra än mig själv. Så ser detta bara som en öppen fundering från min sidan och absolut inte som någon form av kritik.

      Oh well, kanske inte så passande med så djupa tankar men kände att jag behöva förtydliga mig då du ändå tog dig tiden och rättfärdigade min luddiga kommentar.

      Radera
    3. Hej Christian

      Förlåt för att det tog mig en stund att svara. Ditt svar fastnade i ett filter.

      Det var väldigt passande med djupa tankar. Det är utvecklande för mig att få andras perspektiv så det är jag bara tacksam för. Nu förstår jag också vad du tänkte på och där håller jag med dig. Min tanke var inte så djup som din när jag skrev att jag ville hoppa över en bit av livet för det vill jag egentligen inte.

      Jag håller med om att det är viktigt att man bygger ett liv man trivs med här och nu. Uttrycket att man skall bygga ett liv man inte vill ta semester ifrån är ack så viktigt och sant.

      Baserat på de förutsättningar som ändå finns måste jag säga att jag är väldigt nöjd och så fort den ekonomiska kravspecifikationen blir en gnutta lättare att uppfylla kommer den sista pusselbiten också falla på plats.

      Tack för dina kommentarer och tankar. Jag skall gnugga mina geniknölar runt dem ett tag och se vart jag landar.

      Radera