torsdag 16 maj 2019

Höja inkomsterna genom att bränna ut sig

Ibland när det diskuteras sparande, investeringar m.m. på olika bloggar och forum är det alltid någon som drar upp att man bara kan spara 100 % av inkomsten men inkomsten kan öka hur mycket som helst.

Det är samma sak med aktier och andra investeringar. Man kan förlora 100 % men uppsidan är oändlig...

Jag vill dock hävda att det inte är så lätt.

Oftast brukar den som hävdar att det går att öka sin inkomst följa upp med att man kan investera i aktier, fastigheter eller någonting annat som ger avkastning. Man kan skriva en bok, starta ett företag, ta ett extraknäck osv.


Och det är det jag vänder mig mot för den typen av argument tenderar att vara ganska endimensionella. Jag vill hävda att alla inte kan öka sina inkomster hur mycket som helst. Alla kan inte skriva en bok. Det är inte alla som kan starta ett företag och det är definitivt inte alla som kan starta ett företag baserat på en innovativ idé.

Jag tycker dessutom att man ignorerar en aspekt av den västerländska vardagen som är exceptionellt skadlig och det är stress. Psykisk ohälsa breder ut sig som en epidemi och en av de vanligare diagnoserna är det som i dagligt tal kallas utbrändhet. Det borde ge vissa indikationer på att vi kanske inte klarar av att jobba mer.

Och kom nu inte dragande med att vi skall jobba smartare för det är oftast bara en omskrivning.

Jag köper att det finns gott om människor som kan skriva en bok, sälja saker på nätet, bygga en app som säljer bra eller starta ett städbolag och tjäna pengar på att andra städar saker men att generalisera och säga att det "bara är att höja inkomsterna" skapar samma skevheter som instagramglädge ger. Om det enda du ser är hur jädra lyckliga alla andra är kan det vara svårt att acceptera att du själv har det lite tungt just nu. Om det enda du ser är att folk jobbar heltid, driver något eget vid sidan, bygger om hemma, tävlar i fitness och är så himla lycklig med sina tre barn; då kanske det är svårt att förstå varför det är besvärligt att bara orka med vardagen när den består av en 80 %-tjänst och en hund.

Det man inte ser är att personen som skall klara av allt det där ovan är samma person som måste klara av allt för att ha råd att hålla igång livet och jag vågar sätta pengar på att några delar av det där perfekta livet inte fungerar optimalt.

Jag vill påstå att det är omöjligt att driva ett framgångsrikt företag som växer och frodas samtidigt som man jobbar heltid och gör ett bra jobb samtidigt som man är en kärleksfull, lyhörd och engagerad partner och en god förälder till tre barn. Att dessutom klara av allt det där och ha ett rikt socialt liv, renovera om hemma och klara av tre resor om året och klarar av att träna på en förhållandevis hög nivå. NEJ!

Den som hävdar det lever i förnekelse.

Jag har blivit utsatt för sådana kommentarer på Twitter det senaste året och jag tycker det är fullständigt vansinnigt. De flesta klarar av makalösa saker under en kortare tid men att bygga sitt liv på det viset kommer förr eller senare innebära att man går sönder eller att någon del fallerar.

Jag skriver ganska ofta att jag inte lyckas träna särdeles mycket. Det beror på att jag försöker vara en god make och en engagerad far samtidigt som jag arbetar 100 %, driver ett litet bolag, bloggar, sitter i styrelser och engagerar mig ideellt samtidigt som jag försöker ha ett socialt liv.


Tror ni att det går bra?

Jag har inga illusioner om att jag klarar av allt jag försöker göra på ett fullgott sätt och då har jag ändå försökt att skala ned ganska drastiskt de senaste åren men jag vet att jag måste skala ned betydligt för att orka med i längden.

Tänkvärt

Folk får givetvis bestämma själva vilken nivå man skall ligga på och alla gamla floskler om att man måste göra si eller så för att det är socialt tvunget eller man måste jobba här och så för att man har barn, bil, villa och vovve; det köper jag inte för det mesta går att utvärdera och justera.

Däremot är det inte alltid möjligt att göra någonting annat och det kanske inte är önskvärt. Du kanske trivs jättebra med det du gör men du orkar inte jobba mer än 60 %. Att ta ett extraknäck, baka kakor på youtube, ta ett nytt jobb på 80 % eller köpa ett hyreshus kan vara det som tippar dig över kanten och får dig att må dåligt. Då är det inte "bara att öka inkomsterna" men för att klara av att leva på 60 % av en heltidslön kan kräva en hel del anpassningar som den med en heltidslön inte behöver göra.

Om du är en person som kan, och vill, hitta på saker för att öka dina inkomster - bra, kul för dig, kör på. Men var försiktig, pressa dig inte för hårt. Tänk på vad som är viktigt och prioritera det.

Om du är en person vars primära, långsiktiga förmåga ligger i att byta tid mot pengar. Då kan sparande och investerande vara en möjlighet att långsamt bygga en sidoinkomst som inte kräver att du byter ytterligare tid mot pengar.

Var försiktig. Går du sönder tar det väldigt lång tid att komma tillbaka om du någonsin når din fulla kapacitet igen.


17 kommentarer:

  1. Bra skrivet. Jag har alltid prioriterat jobb och ställt upp för arbetsgivaren i krissituationer vilket fört med sig att utanför arbetet har jag inget socialt liv. Vilket har blivit mer påtagligt efter jag nådde den berömda väggen! Ingen tackar en och för arbetsgivaren är man utbytbar. Jag har jobbat heltid men nu efter ca 6 månaders kämpande fått inse att jag behöver gå ner i tid för att inte behöva bli sjukskriven och börja om igen. Det jävligaste är att jag så gärna vill jobba heltid! Men vem vet i framtiden kanske det går. Va rädda om er därute./MS

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för kommentaren MS

      Jag hoppas att du får det du eftersträvar men att du alltid försöker se till dina egna behov och förutsättningar.

      Radera
  2. Tycker också det blir löjligt när folk säger att de ska jobba heltid + sidoverksamheter + fixa med börsen + [slumpvisvald inkomstkälla]. För att sedan bli ekonomiskt fria och bli lediga.. Hur ska de klara av att vara lediga? Det kommer ju ledia till en mentalkris och en helt ny typ av stress. Folk inser inte att det kan vara mentaltjobbigt att gå från 100% till 0 (eller ens 50%).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej

      Det låter som om du gör samma felaktiga härledning som de flesta verkar görande gällande oss som strävar efter ekonomisk frihet. Syftet är inte att gå från allt till inget. Syftet är oftast att ha möjligheten att styra själv över sin tid.

      Bara för att man inte vill vara anställd längre innebär det inte att man önskar fylla dagarna med att sitta och rulla tummarna.

      Radera
    2. hej, det är jag mycket medveten om att det är för många, men för andra så låter det mer som att planen är att inte göra så mycket utan att mer ha en livslång semester när målet är uppfyllt. Det är dessa personer som jag tror får problem när det väl lyckas.

      Det är exempelvis vanligt att folk blir deprimerade när det blir rika väldigt fort. Exempelvis genom att sälja ett företag eller vinna på lotto. Detta för det har haft pengar/frihet som lösningen på sin lycka men upptäcker att det inte blev lyckliga per automatik av att komma dit.

      På samma sätt kan folk känna en väldigt tomhet när ett långtgående mål uppnås (som att spara sig fri).

      Radera
    3. Då är vi överens.Tack för att du förtydligade. Jag håller helt med om att man måste fylla sitt liv med mening och att det kan vara svårt att se vad som faktiskt skulle innebära lycka.

      Eftersom det finns mycket spännande lyckoforskning som verifierat precis det du skriver om är det snarare rimligt att fundera över om de mål man har är de som kommer tillföra glädje.

      Radera
  3. Klokt. Är inne på år 5 av sjukskrivning för utmattningssyndrom. Numera även utförsäkrad och arbetslös. Och, ja just det. I veckan fick jag besked att Arbetsförmedlingen dragit in allt stöd till sjuka arbetssökande.

    Till alla er som fortfarande är friska säger jag bara - det finns inget skyddsnät när du kraschar så hårt att 3 månaders djupandning och lite gröna smoothies inte hjälper. Då är du ensam - det är dyrt, stressande och ja - ensamt. Var rädda om er!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Maria

      Jag lider med dig. Min egen mor är i liknande situation bortsett från att hon inte är utförsäkrad ännu eftersom hon" bara" är inne på sitt fjärde år.

      Jag önskar dig all lycka

      Radera
  4. Tänkvärda ord. Värt att komma ihåg är att samhällets skydd idag är väldigt, väldigt svagt om du kraschar med sjukskrivning. Så man bör alltid se om sitt eget hus, för ingen annan gör det.
    Mvh investera-pengar.blogspot.se

    SvaraRadera
  5. Mycket klokt, gillar denna typen av inlägg behövs mer förankring i verkligheten. Känns som att de flesta bloggar är guld och gröna skogar (inget ont om de utan de fyller helt klart sin funktion också) men när väl det plötsliga händer står man där och undrar vad som händer. Får mig att tänka lite på MMM inlägget om där de båda makarna gått åtskilda vägar. Att vara varsam och lyssna på ens innersta krets för när man minst anar det finns det ej kvar längre. Små mönster och beteenden som sakta men säkert växer sig för starka och att gå skilda vägar är en av de få lösningar som kan få sinnet till ro.

    Mvh Anonym-m

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej

      Tack för kommentaren. Jag har verkligen inte läst allt MMM läst trots att han är en favorit, så jag tror jag missat det inlägget du beskriver. Om du hittar det får du gärna länka till det för jag läser det gärna

      Må väl

      Radera
    2. Varsågod

      http://www.mrmoneymustache.com/2018/12/31/divorce/


      Svårt att hålla koll på alla har blivit en del med åren kan man säga betar själv av lite då och då när jag känner för det. Finns så mycket trevligt och intressant i de inläggen.

      Mvh Anonym-m

      Radera
    3. Tack. Jag visste inte att de hade separerat. Han skriver så himla insiktsfullt om allt han ger sig på.

      Efter att ha läst det känns det som om det är dags att lägga på ytterligare en växel när det kommer till att bygga och vårda min relation.

      Tack

      Radera
    4. Håller med, när man använder den logiska delen av hjärnan istället för den mer instinktiva delen så har man tid till att se helheten men även kunna analysera ens egna handlingar och val och även kunna känna empati gentemot den andra parten. Men våran reptil hjärna vill gärna agera instinktivt, men i dagens samhälle är den inte lika nödvändig som förr när det verkligen var på liv och död ifall man agerade fel vid möte av farligt djur tex.

      Lätt att fokusera för mycket på målet att resan glöms bort men även de som egentligen betyder något våra relationer till partner, barn, familj, vänner osv. Tid är till synes begränsat vilket gör det ännu viktigare att spendera den väl. Har redan i mina år ångrat att jag ej umgåtts mer med min morfar dock bodde han i en annan världsdel, nu har jag ej chansen längre att umgås med honom rent fysiskt.

      Mvh Anonym-m

      Radera
  6. Jättebra inlägg! Jag har aldrig trott på den där väggen och tyckt att folk får väl ta sig i kragen! Fram till den dagen som den plötsligt var där. Med turlig självinsikt och en fantastisk chef och omgivning lyckades jag bara toucha den och var ganska fort tillbaka. Nu två år senare är jag fortfarande inte samma person, men jag är en fena på att lyssna och anpassa mig till kroppen! Jag har haft tur och jag har full respekt för alla som drabbas hårt. I mitt fall så var det en stressig arbetssituation (om än fantastisk rolig) tillsammans med en (förväntad) diagnos om funktionshindrat barn som blev för mycket! Ta hand om er; ingen tackar er!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för en insiktsfull kommentar. Ingen är immun och det är viktigt att uppmärksamma och ta tillvara på det som är viktigt i livet

      Radera