lördag 21 april 2018

Restaurangrecension - Lagerhuset i Göteborg

För ett tag sedan fick vi äntligen möjlighet att gå på restaurang igen för första gången på ett drygt år. Vi hade med oss Joy och våra vänner hade med sig sin dotter.

Jag kan direkt säga att det är en ganska uttömmande upplevelse att gå på restaurang med två ettåringar. Jag är ganska glad över att våra vänner valde en relativt stökig restaurang med en gnutta kvarterskrogskänsla inbakad för annars tror jag vi hade varit tvungna att gå i förtid.

Nu gjorde det inte så mycket när Joy fick för sig att skrika lite eftersom det inte var någon annan än vi som hörde henne över stöket från alla som var där på after work. Jag är också glad över att Joy än så länge är för ung för att reflektera över miljön hon är i för det var inte en miljö för barn även om vårt avskiljda hörn var bekvämt och avskärmat från det värsta stöket.



Lagerhuset i Göteborg

Jag förstår inte varför alla restauranger har fått för sig att det skall vara så himla fräckt med pyttesmå rätter. På den här restaurangen serverar vi inte mat så att ni blir mätta men för att ni skall veta det redan från början skriver vi i menyn att ni kommer behöva två till tre rätter för att vara tillfreds. Det är inte tapas; det är bara pyttesmå rätter.

Jo det är klart att jag vet varför man gör så och personligen älskar jag idén med tapas och dess olika kulturella motsvarigheter över hela världen men i Sverige äter vi inte på det sättet - någonsin.

Skall det vara någon idé med den här typen av mat skall man kunna beställa in rätt efter rätt efter rätt och det skickas ut från köket när det blir klart. Man skall kunna dela med andra och så länge man vill ha mer skall det bara vara att vinka så kommer det mer mat.

Det är inte så det fungerar i Sverige. Vi vill ha en full måltid på en och samma gång och därför förväntas man beställa hela måltiden på en och samma gång. Sagt och gjort. Vi beställde våra 2-3 rätter och fick allt samtidigt. Ja alla utom min hustru då som fick sitta och vänta tills vi andra hade ätit klart innan hennes mat kom. Det var ... så där skickligt faktiskt.

Vad är poängen med att sitta med tre fullstora tallrikar framför sig, en brödkorg och en assiett med smör, ett vattenglas, ett par flaskor dricka, en vattenkaraff, ett vinglas och en drös med bordsdekoration. Vårt sällskap om fyra ätande vuxna ockuperade ett långbord för åtta och då var det tur att hustrun inte fick sin mat för då hade det varit svårt att få plats.

Nå väl.

Servicen var resonabelt kvick. De såg till att två barnfamiljer kunde skyffla in allt som behövs för att hålla två ettåringar nöjda och för det skall de ha en eloge. Tyvärr var kökets förmåga inte riktigt lika imponerande vare sig gällande smak eller logistik vilket avsevärt sänkte betyget.

Prismässigt landade besöket på en klart rimlig peng även om jag nog ändå tycker att det var aningen modiga priser för vad man fick (och nej det handlar inte om att en 90 grams hamburgare kostar 115 kr så länge den är värd 115 kr. Deras var det inte och då bedömer jag kvaliteten och inte mängden).

Summering

Ett restaurangbesök handlar väldigt mycket om sällskapet och denna möjlighet att bara för ett ögonblick kunna inmundiga uteluft igen var värd varje krona. Det var enormt skönt att inte behöva vara förpassad till MC Donalds resten av livet men det är min direkta övertygelse att små barn inte har på restaurang att göra. Det är en sak när de är stora nog att resonera med så att man kan lära dem att hålla tyst när så erfordras men en ettåring (eller i alla fall vår ettåring) kan inte läras att hålla tyst. Vi kan hålla henne tyst genom att muta henne med russin men det funkar inte hur länge som helst.

Vi kommer således försöka skaffa barnvakt framöver precis som jag tidigare konstaterat men jag gissar att om längtan blir för svår kommer vi kanske drista oss till att besöka den lokala hålan vid en sådan tidpunkt då gästerna inte hunnit bli allt för runda under fötterna ännu.

Den som lever får se. Lagerhuset är hur som helst klart värt ett besök givet att du står ut med att det är lite högre ljudnivå, maten är tungt och ensidigt kryddad och du inte tvingas ha med dig barn.

4 kommentarer:

  1. Restaurangbesök med ettåringar är ett otyg. Ännu värre blir det när föräldrarna får för sig att flyga med ettåringen. Tryckskillnaderna i kabin i kombination med förkylning kan utvecklas till ett rent helvete. Bloggaren Miljonär innan 30 skulle ut och resa. Färden till Medelhavet beskrevs som hämtat ur en skräckfilm. Ungarna skrek så det slog lock för öronen.

    Slutsats: Inga krogbesök, inget flygande med så små barn.

    Med vänlig hälsning

    Lars

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det finns mycket man inte skall göra med en ettåring.

      Senast jag åkte till medelhavet var det dock inte småbarn som var problemet under flygresan. Det satt ett killgäng i 25-30 års åldern. 3 på raden bakom oss och 3 st 5-10 rader längre fram i planet. Det var en rejäl samling fulla, anabolastinna adhdgrabbar som skulle skrika till varandra hela resan (vilken började runt midnatt). Det spelade heller ingen roll hur många gånger man bad dem hålla käften för de hade minne som guldfiskar hela bunten.

      Det var då jag svor på att aldrig mer åka charter om det gick att undvika.

      Senaste gången jag åkte med ett spädbarn var på ett reguljärplan till Island. Barnet skrek oavbrutet i någon timme eller två men personalen på planet lät mamman gå undan så gott det gick och hjälpte henne på alla möjliga sätt vilket innebar att vi övriga klarade oss undan ganska väl och eftersom vi satt längst bak och "gå undan" var längst bak i planet så borde den upplevelsen ha stört mig mest på planet men det var på det hela taget en betydligt mer njutbar upplevelse än den första jag beskrev.

      Stökiga personer kommer i alla åldrar men jag behöver inte oroa mig för att bli misshandlad av en skrikande ettåring.

      Mvh
      AvL

      Radera
  2. Vi är ganska ofta på restaurang med vår ettårig. Oftast lunch och försöker välja restauranger mer stora ytor så man inte behöver trängas med abdra gäster. Sen är bärsjal oumbärligt vid buffé.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vår ettåring (egentligen 14 månader nu) har en mycket stark, egen vilja och har gått själv sedan hon var 10 månader så det är lite mer jobb med henne men jag skall definitivt ta dina råd under övervägande.

      Tack Evelina

      Radera