Underbart med ledighet

Jag förstår verkligen inte varför jag har så svårt för konceptet arbete. Jag sitter ju här och skriver av hjärtats lust, helt frivilligt och med så vansinnigt låg ersättning att hade någon beskyllt mig för att arbeta hade jag, som varandes min egen arbetsgivare, förmodligen känt mig tvingad att anmäla mig själv till facket eller arbetsmiljöverket eller någon annan instans som kan stävja den här typen av slaveri.

Men nu är det självvalt och då trivs jag riktigt bra men även det lönearbete jag går till med viss regelbundenhet är självvalt. Jag trivs med mina arbetsuppgifter och med mina kollegor men hela konceptet arbete känns trist och det är en mental kamp varje dag att återgå till kontoret och efter en långhelg är det av någon anledning ännu svårare att motivera sig men så länge jag är beroende av den 25:e för att kunna bli oberoende av den 25:e är det bara att jobba på.

Jag diskuterade detta med ett par vänner för några veckor sedan och precis som fru AvL konstaterade de direkt att deras arbete förhöjer deras liv. De känner tillfredsställelse i att utföra de sysslor de är satta att utföra och det ger dem massor att jobba. Givetvis kunde vi snabbt konstatera att hade de kunnat välja helt fritt hade de kanske valt friare arbetstider, möjlighet att välja arbetsplats friare eller begränsa vissa delar av arbetets rutiner men i det stora hela var de väldigt nöjda och skulle de i morgon vinna en förmögenhet skulle de ändå arbeta med det de arbetar med eftersom det erbjuder möjlighet att klättra högre upp i Maslow´s behovshierarki.

Personligen hade jag förmodligen arbetat lite grann och förmodligen hade jag gjort ungefär det jag gör nu men jag tror att det hade varit svårt för en del av hela min aversion mot arbete härstammar i en aversion mot krav och måsten. Jag är ganska dålig på att ta kritik, både positiv och negativ, och jag är ganska dålig på att ha deadlines hängande över mig. Det finns säkert en psykologisk analys som kan förklara vad det är för fel på mig men tills dess konstaterar jag att trots att jag har det friaste arbetet jag någonsin haft är det fortfarande inte så fritt att jag bara kan bestämma mig på morgonen för att skita i att gå till jobbet. Jag kan välja att dricka kaffe under en längre tidsrymd på morgonen och komma till jobbet senare, jag kan till och med bestämma mig för att göra jobbet senare i veckan men jag kan inte bestämma mig för att det vore en bra idé att åka till Portugal i tre veckor för att läsa böcker, bada och skriva en resedagbok.

Det är säkert så att mina önskemål och behov inte speglar vardagen för särdeles många men i min värld är det viktigt att nå den dag då jag kan vakna på morgonen, följa min dotter till skolan och därefter fritt kunna filosofera ihop dagens innehåll. En vardag kommer ändå innehålla mängder av måsten men att kunna begränsa dem vore underbart. Beroende på hur aktiemarknaden går och hur många barn familjen AvL skall föräras med är den dagen olika långt bort men jag skulle bli mycket förvånad om jag inte har möjlighet att fritt förfoga över min tid när jag fyller fyrtiofem. Jag vet inte om det är vanligt att män i min ålder önskade att tiden kunde gå fortare men just nu längtar jag lite extra till "The day of liberation".


Bildkälla: Freeimages.com