Det var det här med livsstilsinflation då.
Efter att ha tittat på större boende i något år bestämde vi oss till slut när marknaden gått upp typ 20 % för att buda som idioter på ett stort och flådigt radhus.
Detta kommer av naturliga skäl gräva djupa sår i vår ekonomi men inte så djupa som man skulle kunna tro. Vi väljer att flytta till en kranskommun vilket gör att priserna sjunker en aning och ett radhus är billigare än fristående villa.
Eftersom vi också har amorterat ganska ordentligt i 4 år kommer vi sannolikt inte behöva ta av portföljen långsiktigt för att finansiera det nya boendet men vårt lån kommer öka och temporärt bygger vi om i portföljen för att kunna hålla handpenning m.m.
Oavsett den ekonomiska situationen tror vi att det här kommer bli ett enormt lyft. Vi får tillräckligt med plats även om vi skulle välja att jobba hemifrån mer i framtiden.
Det är en plats på jorden där influenserna från grannskapets gängkriminella och pundare blir aningen mindre och jag kommer för första gången någonsin ha en ursäkt att skaffa mig en gasolgrill.
Inom spotthåll kommer det finnas badmöjligheterna på sommaren, förskolor och skolor inom bekvämt promenadavstånd, mycket vackra grönområden på farstukvisten och de gånger herr AvL måste åka till jobbet tar det bara en halvtimme längre tid från dörr till dörr per dag.
En annan sak som säkert är fördelaktigt är att månadskostnaden kommer vara den samma även om boendeytan nästan dubblas och lånet ökar med en dryg miljon. Detta beror givetvis på att vi i dagsläget bor i en förening med aningen svag ekonomi varför avgiften är ganska hög. Det vi flyttar till är på pappret mer välfungerande.
Jag brukar ge en kort sammanfattning om den upplevda livskvaliteten hos herr AvL och just nu är det en ganska hög grad av stress men jag föreställer mig att det ganska snart kommer lugna ner sig och livet riskerar att bli ganska mysigt med två små barn som tassar omkring i ett ganska stort och fräscht hus.






