100 000-tals svenskar går i pension som 30-åringar

Så känns det verkligen när man är involverad och intresserad i den här världen. Det finns kanske ett hundratal svenska ekonomibloggar och ett par hundra personer på sociala medier som mer eller mindre aktivt strävar efter att tjäna sin första miljon, bli rika på aktier, leva på att handla aktier eller sluta arbeta och leva på sina sparpengar.

Men när man är en del av den här gemenskapen; man simmar i den här ankdammen hela dagarna, då är det lätt att tro att alla vet det jag vet, alla strävar efter samma sak som jag och alla har samma mål. Det värsta är att det dessutom känns som om alla andra har kommit längre, är mer framgångsrika och vet mer.

Det är då det är viktigt att luta sig tillbaka, zooma ut och studera världen genom ett lite bredare perspektiv.

Bland de jag följer, och det är många, så är det inte mer än en handfull som till nöds kan anse sig rika nog att vara fria att inte arbeta (och dessutom valt att ta det steget). Sen finns det givetvis ett gäng med massor av pengar men som inte har just arbetsslutet som mål. Alla de företagsledare och ekonomipersonligheter man följer för att hålla sig uppdaterad, men det är nästan så att de inte räknas.

Ser man på Sverige i stort är det tydligen lite drygt var tionde vuxen som är miljonär men samtidigt finns det ungefär 2 miljoner svenskar med mindre än 50.000 kr i sparande.

Vad behöver man för att klara sig på sitt sparande då?

Det är självklart väldigt individuellt men någonstans mellan 1 miljons svenska kronor och 1 miljon dollar borde man hitta nivån för majoriteten av svenskarna tycker jag. Med 4%-regeln kan man ta ut mellan 3000 kr och 30 000 kr/månad i det spannet (grovt räknat).

Enligt SvD och min egen slutledningsförmåga borde det finnas ungefär 150 000 personer i Sverige med ett sparande de skulle kunna leva på utan att arbeta. Det betyder att ungefär 1,5 % av Sveriges befolkning har kommit längre än jag har. Det är inte så himla många faktiskt.

Utav alla de jag följer på bloggar och sociala medier är det ännu färre än 1,5 % och då är ju jag ändå ganska selektiv i mitt flöde.

Summering

Jag tycker det är ganska lätt att falla tillbaka i negativa tankar när man ser alla som visar upp 100-tals procent utveckling på sina innehav eller när man ser en anonym bloggare posta att hen har sparat en halv miljon på ett år.

Jag har aldrig tjänat en halv miljon brutto på ett år så att spara det är så långt från min verklighet det går att komma nästan, men då måste man vara medveten om att det dels inte behöver vara sant och dels är det en mycket speciell situation.

Man måste se till sin egen situation och de förutsättningar som gäller för just en själv. Det är sannolikt att om jag hade kunnat spara en halv miljon om året så hade jag förmodligen också haft högre utgifter än jag har idag och då hade jag behövt mer pengar i slutet för att kunna finansiera mitt liv.

Hav förtröstan. Lyssna inte för mycket på andra

Mellan slaveri och frihet finns flexibilitet

Det är inte helt sällsynt att jag hittar någon som kan tänka sig att lyssna på mina galna idéer gällande sparande, investeringar och vägen mot ekonomisk frihet men någon gång under samtalet brukar vi landa i att den andre personen inte är intresserad av att sluta jobba. Vi brukar också konstatera att de flesta anser att man inte är fri förrän man har 100 miljoner på banken eller något annat absurt och de flesta brukar konstatera att jobbet är viktigt för att man skall känna att man bidrar, är delaktig och har en gemenskap.

Det brukar vara då jag suckar lite och slutar hoppas.

Men det finns hopp!

Jag brukar då fråga någonting i stil med - "Om du hade 100 miljoner på banken, skulle du då jobba där du jobbar, med det du gör, så många timmar i veckan som du gör?"

Det är faktiskt ganska sällan svaret blir ja på den frågan. Oftast blir det någonting i stil med "Njaä jag hade nog gått ned lite i tid, tagit längre semestrar om jag fick..."

Min tolkning är att det krävs kunskap och fantasi för att våga drömma om frihet. Hade du frågat mig för 10 år sedan vad jag tyckte hade svaret blivit exakt det ovanstående men det var för att jag inte visste, inte förstod.

Om man tjänar 25,000 kr/månad får man ut ungefär 19,000 kr. Med lite tur har man dessutom en pensionsavsättning på 18,5 % och en tjänstepension på 4,5 % vilket skulle ge att du tvångssparar 5750 kr/mån till pension men de flesta sparar inte så himla mycket mer än så.

Man behöver alltså 19,000 kr/månad för att överleva och givet att löneökningen håller jämna steg med inflationen (vilket brukar vara ungefärligt standard) då behöver man ungefär 5,7 miljoner kronor i sparande för att klara sig resten av livet på de pengarna oavsett pension eller inte (några kronor till för att täcka skatten på exv ISK).

Du behöver alltså inga 100 miljoner för att kunna göra ganska mycket som du själv vill.

Men guldkanten då?

Ja om du ändå inte vill sluta producera kommer du ju per automatik lösa inkomster för guldkant när du jobbar så det är väl inga problem. Men man kan också tänka så här. Varifrån skulle guldkanten komma om du inte sparar?

Åter till inläggets grundtes

Nu har vi slagit hål på ett argument men det finns många kvar. Exv var skall jag få 5,7 miljoner från? YOLO osv. Alla dessa dumheter får vi ta i ett annat inlägg men de flesta brukar låta sparandet rinna ut i sanden för de intalar sig att de ändå aldrig kommer ha pengar nog för att det skall göra någon skillnad och de trivs ju på jobbet.

En sak är klar och det är att du aldrig kommer ha sparande nog om du inte sparar men en annan sak är att det är självklart att det känns poänglöst att spara om man är övertygad om att det enda sättet att spara är att sätta pengarna på ett sparkonto.

Vi är generellt trygghetsjunkies och att spara på börsen skrämmer skiten ur folk men med bara en liten gnutta koll på aktiemarknaden behöver man inte vara så orolig. På lång sikt (10-30 år) slår börsen alla andra sparandeformer (historiskt) vilket betyder att om man sparar i en indexfond och fortsätter med det under lång tid utan att förändra särdeles mycket borde man få en god avkastning och man behöver inte vara särdeles rädd för att förlora pengar. Den som tycker det är tryggare med sparkonto kan läsa "Riskfri" ränta innebär garanterad förlust.

Bild: z2036.blogspot.se

Spara 1500 kr/mån i 35 år så borde du ha dina 5,7 miljoner. Spara mer eller under längre tid så går det antingen fortare, du kan ta aningen lägre risk i portföljen eller du slutar med mer pengar. I teorin är det ganska enkelt.

Det fina med kråksången är att du INTE behöver bli ekonomiskt fri.

Det är ganska vanligt att jag hör att folk inte ens orkar föreställa sig en tid så långt bort i framtiden och "så långt bort i framtiden" kan vara 5 år eller 50 år det verkar inte spela någon roll. Folk tröttnar och skjuter frihet ur sinnet men det är då jag kontrar med begreppet flexibilitet.

Sparande ger flexibilitet

Sparar du de där 1500 kronorna i 15 år har du en portfölj som är värd ungefär 700,000 kr och du borde kunna plocka ut 3000 kr ur portföljen varje månad för all framtid utan att pengarna tar slut. Man får en ganska häftig middag för 3000 kr. Eller en sista minuten till Grekland. Eller så kan du hyra en Porsche i några dagar.

3000 kr skulle också kunna ge dig flexibiliteten att gå ned i arbetstid till 80 % utan att du tappar i livskvalitet eftersom det är ett direkt byte.

En portfölj på 700.000 kr kan också innebära att du kan säga upp dig och testa någonting nytt för du har lite drygt 4 år av inkomsttäckning från portföljen innan pengarna är slut. Du kan alltså testa att driva eget, ta ett sabbatsår och resa jorden runt, dryga ut föräldraersättningen och vara hemma längre när barnen är små eller någonting annat.

Det enda som egentligen sätter gränser är vår fantasi. De flesta drömmer om att vinna miljontals kronor på något spel men det är sällan pengarna folk vill ha utan friheten de ger. Jag hävdar att det finns andra sätt att få den friheten och att man inte måste ha total frihet för att kunna vara nöjd utan att det infinner sig en ökad trygghet så fort man har lite extra spelrum.

Jag föreställer mig att en person som tjänar 2 miljoner kronor om året och spenderar 2 miljoner kronor om året inte känner sig särdeles trygg ekonomiskt om hen inte har en buffert. Personen i fråga kommer kunna göra saker jag inte kan under perioden pengarna flödar in men skulle inkomsterna sina går det fort att krascha.

Jag vågar påstå att mängden pengar man har i sparande inte spelar så stor roll. Man får väga pengarna mot den frihet de ger. Skulle du ha 5000 kr på banken har du till ett par nya skor om de gamla går sönder, du kanske kan laga bilen om den går sönder, du kan byta ut tvättmaskinen eller så klarar du dig även om du blir sjuk en vecka.

Har du 50.000 kr i sparande kanske du klarar dig om taket behöver renoveras eller om du blir arbetslös och det tar ett tag innan a-kassan kickar igång osv.

Slutkläm

Det finns få anledningar att inte spara, du behöver inte nå hela vägen till 100 miljoner kronor för att kunna njuta av en ökad flexibilitet i din vardag och det finns inget som säger att bara för att du råkar ha en stor hög pengar att du måste sluta jobba.

Pengar på banken ger dig möjligheter som du annars saknar och även om du trivs på jobbet kan det finnas anledningar till att spara ihop en slant som kan möjliggöra mer tid med barnen, mer tid att resa eller mer tid till någonting annat.

Mellan löneslaveri och frihet finns flexibiliteten och tryggheten att bestämma lite mer själv över sitt eget liv och sin egen tid.



Bildkälla: yourmoneymentor.com och z2036.blogspot.se

Hjärnan är en spännande pryl

Som få kan ha undvikit att få med sig vid det här laget är jag en gnutta missnöjd över att jag låtit min lekamen utvidgas på senare tid. Jag har gått så långt att jag avsagt mig rätten att äta animalier vilket är ett straff utan ände för en militant köttätare som jag själv.

Jag har väl egentligen aldrig bantat. Jag har testat ett par dieter här och där men det handlar alltid om att röra sig mer eller äta mindre och jag brukar landa i att göra tvärt om. Jag är lat.

Jag är också evolutionärt fulländad.

Det du. Inte varje dag man kan hävda att man är perfekt. Jag är perfekt på det sätt att min kropp är exceptionellt duktig på att tala om för mig att jag borde förbereda mig inför den kommande svältperioden. Jag blir övertalad av mina inre demoner om att jag måste peta i mig hundratusen kalorier mer än jag behöver för det kan ju vara så att torkan gör att jag inte kommer få äta mig mätt de kommande tretton åren.

Träning är dessutom av ondo för det bränner ju kalorier. Man skall inte röra sig mer än man behöver och jag är ganska bra på att inte röra mig mer än absolut nödvändigt.

Bra kombo inte sant?

Jag såg ett TED Talk nyligen om varför bantning inte fungerar. Vi är kodade att motverka viktnedgång och har kroppen väl vant sig vid en viss vikt skall det mycket till för att vi skall kunna ändra det.

Det jag främst fick med mig av den där föreläsningen var att om man bara lär sig att äta när man är hungrig och sluta när man är mätt samtidigt som man försöker engagera sig i vanor som gör livet långsiktigt hållbart blir livet lättare att leva och förhoppningsvis längre.

Det är anledningen till att jag inte kör 5:2, GI, LCHF eller någon annan diet. Jag försöker få kroppen och framförallt hjärnan att fatta att vi framöver skall äta precis så mycket vi vill men maten skall ha en annan energitäthet än kroppen är van vid. Vi skall också gemensamt komma fram till att latheten skall motverkas genom vardagsmotion.

Ett par "enkla" knep jag tror kan vara långsiktigt hållbara vilka kan hjälpa mig på vägen till ett lyckligare liv.


Bildkälla: freeimages.com

Motivation

Det är inte helt ovanligt att jag sitter i telefon med min kära moder även om hon säkert skulle uppskatta om det blev oftare. Vad man behöver känna till är att jag egentligen avskyr att prata i telefon och det är oerhört få människor jag pratar med och sällan jag använder telefonen. Ni som någonsin pratat med mig i telefon kan känna er privilegierade (om ni vill).

Nästan varje gång jag pratar med modern nämner hon en kvinna från sin arbetsplats och deras samtal om den här bloggen. Jag tycker att det är spännande att mitt bloggande är en snackis på mammas arbetsplats men det är nu inte därför jag tar upp det idag utan anledningen är de små meddelanden jag ibland får till mig. Jag vet inte om det är så att den här kvinnan faktiskt ber mamma hälsa till mig eller om modern bara förmedlar samtalens innehåll men det spelar föga roll. Det jag får med mig är att det jag skriver spelar roll.

Senaste samtalet berättade hon om att arbetskamraten hade tillagat ett av mina recept tillsammans med en väninna och att de blev saligt frälsta. Kollegan hade också provat korv stroganoff för första gången på många år efter att ha blivit avogt inställd till denna hemska rätt från skoltiden men tillagad på rätt sätt var det tydligen en angenäm upplevelse som skulle upprepas.

Det är detta jag idag genom ett kort inlägg vill påpeka. Jag skriver för min skull och jag skriver om mitt liv och min utveckling men ni som läser och kommenterar eller bara tar till er och sprider lite extra kärlek i världen är det som håller uppe min motivation. Ni får mig att vilja utvecklas och förbättra mig.

Moderna har också påpekat att kollegan ibland hade känt ett behov av råd, stöd eller information men varje gång modern föreslagit att hon kunde skicka ett meddelande till mig har det stannat vid förslaget och jag har full förståelse för att man inte väljer att kontakta en vilt främmande människa bara sådär. Men då skall ni veta att jag svarar glatt på frågor, både i kommentarsfältet, på twitter under signaturen @attvaljalycka eller på mail. Kika in på kontaktsidan så hittar du alla vägar. Och arbetskollegan har ju dessutom möjlighet att kontakta mig privat om hon skulle vilja.




Bildkälla: freeimages.com