FIRE - AvL edition

Det har blivit ganska poppis i den lilla ankdamm av ekonominördar jag simmar runt bland att snacka om konceptet FIRE.

FIRE står för Financial Idependence Retire Early och det handlar om att man skall bygga en ekonomisk trygghet (gärna inklusive passiva inkomster) i sådan utsträckning att man inte behöver arbeta för att upprätthålla sin nuvarande livföring.

De flesta som diskuterar ämnet strävar efter att nå dit genom att spara mycket och investera i tillgångar som ger en relativt säker avkastning över tid.

Känns det igen? Låter det ungefär som det jag skriver om här?

Jag har aldrig brytt mig om att definiera det jag gör som att sträva efter FIRE för jag känner inget stort behov av att sätta ord på det. Dessutom tenderar det att finnas en hel hög med förutfattade meningar om hela konceptet och jag vill mest göra mig grej...

Men visst. Jag strävar efter FIRE.

Jag ser dock en del allmänna missförstånd när jag tittar på diskussionerna och dessutom ser jag diskussioner där jag inte riktigt känner igen mig. Jag har skrivit ganska mycket oom detta så eventuellt är det här inlägget bara upprepning men låt oss försöka.

Financial Independance

FI-delen av konceptet då. Jag tycker att jag förklarade min ståndpunkt ganska väl när jag helt sonika snodde en förklaringsmodell från en amerikansk poddare i det här inlägget.

En vanlig missuppfattning är att man måste leva snålt för att vara ekonomiskt fri. Det är många som skrivit om FIRE som valt att leva på väldigt knappa resurser och spara stora summor. Det finns andra som väljer att deklarera sig som fria med extremt små marginaler och jag tror att det kan ha bidragit till svårigheterna.

Jag vill påstå att det är fritt fram att välja själv. Det som är viktigt under uppbyggnadsfasen är att man har roligt under tiden samtidigt som man ser till att det är en så stor skillnad som möjligt mellan inkomster och utgifter så att sparandet blir så högt som möjligt i relation till utgifterna.

Om du tjänar en miljon i månaden och sparar en halvmiljon kommer du, i relation till Sveriges befolkning som helhet, inte behöva snåla för att nå FI även om du kanske känner att du får försaka svårt för att komma dit. Allt handlar om perspektiv.

Det vi gör i vår familj är att konsumera medvetet. Vill vi ha någonting skaffar vi det. Vill vi uppleva någonting så upplever vi det men vi försöker alltid hitta det mest prisvärda (notera att jag inte skriver det billigaste) alternativet och vi funderar på om det finns andra lösningar på våra problem och behov innan vi bestämmer oss för vilken väg att gå.

Retire Early

Många som skriver om detta vill sluta jobba och det är då diskussionerna brukar uppstå. Om man nu är så missnöjd är det väl lika bra att byta jobb direkt. Eller- jag älskar mitt jobb, varför skulle jag vilja sluta.

Det finns inget tvingande i ekonomisk frihet som säger att man måste sluta jobba bara för att man inte måste jobba för pengar. Däremot skulle jag vilja påstå att väldigt många upplever en ekonomisk situation där de inte tillåts särdeles mycket flexibilitet och det kan skapa onödig oro.

Om man har så mycket pengar sparat att man inte behöver vara orolig för att få sparken eller vara orolig för om pengarna skall räcka till ifall man blir sjuk eller skadad, om barnen blir sjuka eller föräldrarna behöver extra hjälp när de blir äldre; då borde, allt annat lika, stress minska.

Det kan också vara så att det man gör nu inte är det man helst skulle spendera en tredjedel av sitt liv med.

För mig gäller det. Jag har hittat ett jobb jag trivs bra med men om jag plötsligt satt med en miljard på banken skulle jag sannolikt inte arbeta heltid. Det är för all del inte troligt att jag skulle fortsätta med det jag gör nu om jag helt plötsligt skulle få massvis med pengar men jag är inte främmande för att fortsätta arbeta efter den punkt då jag nått ekonomisk frihet men jag ser att andra saker skulle kunna få ta min tid.

I dagsläget spenderar jag förhållandevis lite tid med att ge bort mitt arbete och jag utför ganska lite arbete där jag inte får en relativt säker ersättning. Hade jag redan nått mina ekonomiska mål föreställer jag mig att jag hade valt att spendera en större del av min tid med saker som gav mig andra vinster än finansiella.

Jag vet inte vad det skulle kunna vara men att volentära hade kunnat vara intressant och det finns en rad arbeten jag hade velat testa på vilka inte ger särdeles bra betalt eller företagsidéer jag hade testat vilka skulle ta mycket lång tid att generera en vettig avkastning men som hade varit givande på andra sätt.

Kontentan är att jag inte kommer sitta framför TVn när jag når ekonomisk frihet. Jag kommer jobba men förmodligen med saker som inte genererar ekonomisk avkastning på kort sikt och jag tror det är ungefär så de flesta tänker när det väl kommer till kritan.

Summering

Som jag ser det finns det klara poänger att sträva efter FIRE oavsett vilka förutsättningar du har eller vilka önskemål om livet du har. Vad du gör av den ökade ekonomiska flexibiliteten det kommer innebära att ha ett större sparkapital än du har idag är upp till dig men det är sannolikt ganska sällsynt att ökad ekonomisk flexibilitet skulle vara skadligt.

Mina två ören i debatten och om jag får säga det själv är texten värd båda två :-)

Spara 50 % av vad? Bli rik utan uppoffring

Jag förundras ständigt över hur svårt folk verkar ha att förstå varandra. Jag läste åter igen en artikel om FIRE-rörelsen och som vanligt delades kommentarsfältet (och i ärlighetens namn även artikeln) in i två läger. Det finns de som inte verkar vilka förstå konceptet och de som sjunger dess log.

De som vägrar förstå brukar kunna delas in i två grupper även dem om vi nu fortsätter med vår klassificering av människor. Den ena gruppen avfärdar snabbt konceptet som någonting den rika överklassen kan hålla på med och att folk med låg inkomst inte kan spara. Den andra gruppen brukar hävda någonting i stil med att man måste ju få lov att leva livet. Varför skall man leva på knäckebröd och vatten i 20 år för att kunna liva på knäckebröd och vatten resten av sitt liv fast då utan att arbeta.

Det är med dessa två grupper av åsikter jag skulle vilja ha ett möte och försöka förklara konceptet procent men har man väl bestämt sig brukar det vara svårt att ändra sig.

Låt mig ändå försöka.

Grupp ett: Nästan alla kan spara. Låt oss grunda det påståendet i att konstatera att jag aldrig någonsin har dragit in en svensk medellön. Oftast har jag inte ens varit nära. Men vet ni vad? Det går att spara ändå.

Det börjar bli längesedan nu men när jag som 20-åring blev arbetslös förväntades jag leva på straxt under 6000 kr/mån före skatt. Det var betydligt mindre än socialbidraget var runt millennieskiftet om man tar med i beräkningen att min inkomst skulle täcka allt, inkl boende. Det halvåret sparade jag ett par hundra kronor i månaden.

Det tar lång tid att skaka ihop så mycket pengar att man inte behöver jobba mer om man sparar 200 kr/månad för även om man kan leva på 6000 kr/mån skulle det ta drygt 60 år att inflationsjusterat få en portfölj som avkastar det givet att man sparar 200 kr/mån.

Men det är ganska få i Sverige som tjänar så lite. Tydligen är man ju fattig om man har mindre än 12000 kr/månad. Så länge man jobbar borde det lägsta man tar in vara 19 000 kr/månad. Då borde man få ut 15 000 kr efter skatt och givet normala kostnader borde man då kunna spara ett par tusenlappar varje månad.

Jag accepterar att det känns drygt att det skall behöva ta 40 år innan man kan sluta jobba givet 4%-regeln och ovanstående förutsättningar men jag tror inte jag känner någon vars lön inte utvecklats positivt på 40 år så sparutrymmet borde kunna öka.

Givetvis händer livet och det blir lättare eller svårare men min poäng är att man inte måste vara rik för att ta eget ansvar för sin ekonomi. Även om man kanske inte klarar av att spara ihop så mycket pengar att man inte behöver arbeta innan pensionen så är det betydligt behagligare att ha ett par miljoner på kontot än inte när man väl någ den aktningsvärda åldern av 65 år.

Nästa grupp då.

Det är den gruppen jag stör mig mest på. Ett av mina mest lästa inlägg är är "Sluta jobba" vilket är ett av de få inlägg där jag låter min trötthet lysa igenom på riktigt. Jag tycker det är oförskämt av någon som kan spara (eller konsumera) 300 000 kr/år att hosta ur sig att det är ett ovärdigt liv och att man måste få sätta lite guldkant på tillvaron också.

Låt oss för ett ögonblick föreställa sig att vi hittar ett par med ett barn där båda föräldrarna har ett relativt välbetalt arbete. Det är inte orimligt att anta att vi kan föreställa oss två inkomster på 50 000 kr/månad. Efter skatt bör de då ha kvar 70 000 kr/månad  och med genomsnittliga utgifter bör de fortfarande ha 35000 kr över varje månad.

Det innebär att det här paret kan åka på sina semestrar, äta sin utelunch och köpa in sin städhjälp till villan i Lund och fortfarande, med enkelhet kunna spara 50 %.

På vilken jävla planet är det att lida? Att försaka, att snåla, att tvingas leva på knäckebröd och vatten?

På 15-16 år år skulle man, inflationsjusterat ha en portfölj som täcker de kostnaderna och sparar man i 22-23 år kan man "sätta lite guldkant på tillvaron" också eftersom man då skulle ha en portfölj som avkastade lika mycket som föräldrarnas nettolön dvs 850 000 kr om året.

Procent är inte så himla svårt men att förstå att man inte måste göra av med en förmögenhet varje månad; det är svårare.

Låt oss ta det ett litet steg längre och föreställa oss att det senare paret klarade av att konsumera på en nivå, per person, som det första exemplet gav vilket skulle kunna anses vara en dräglig levnadsstandard för många.

Det skulle innebära att familjen kan spara ytterligare 10 000 kr/månad utan att för den skull leva snålt och utan att låta barnen gå till skolan i trasor.

På 10 år har man då med marginal en portfölj som täcker utgifterna. Tre år senare täcker man de ursprungliga 35 000 kr/månad och efter 20 år är du uppe på de där 70 000 kr/månad.

Summering

Jag har genuint svårt att förstå grupp två. Jag har lite lättare att förstå grupp ett men jag har ändå svårt att acceptera offermentaliteten.

Vill man, kan man.

Jag har folk i min familj som lärt sig gå igen efter en förlamning, folk som gått från absolut fattigdom till välmående medelklass (utan sociala skyddssystem) och folk som byggt stora förmögenheter med bara en dröm som bas.

Sätt upp ett mål och ta dig dit. Skit i andras mål om det inte matchar din egen världsbild och minns devisen att om du inte har något snällt att säga behöver du inte säga någonting alls.

22 % löneförhöjning för mindre jobb

Nästan det sista som gjordes innan jag slutade arbeta som redovisningskonsult för snart 1,5 år sedan var att vi hade ett lönesamtal. Det var då jag fick reda på exakt hur stor diskrepans det var mellan vad cheferna såg att jag gjorde och vad jag tyckte att jag gjorde. Det var också då det blev extra tydligt att vi hade lite olika syn på vad mitt arbete var värt.

Det var en liten redovisningsbyrå där stressen hade blivit påtaglig och folk slutade eller sjukskrevs på löpande band och när jag själv, med stormsteg, sprang mot den berömda väggen var det där lönesamtalet lite "spiken i kistan".

Någon vecka efter det var jag sjukskriven för att en månad efter det gå på föräldraledighet. När föräldraledigheten började närma sig sitt slut tog jag således det slutgiltiga beslutet att jag inte kunde tänka mig att gå tillbaka till en arbetsplats med en stressbild som skulle få mig att må dåligt. Jag hade dessutom lyckats konstatera att även om jag gillade mitt jobb och mina arbetskollegor så hade stressen gjort att jag inte ens kunde färdas i arbetsplatsens närområde utan att det fladdrade till i bröstet av stresskänslor och då är det verkligen dags att ge sig av.

Nu har jag jobbat i Myndighetssverige i snart ett halvår och vi kan väl försiktigt säga att produktionsnivån inte är riktigt lika hög. Jag gick från någonting ohållbart till en verklighet där man blir sedd och omhändertagen. Vi jobbar, det är inget snack om den saken. Vi jobbar hela tiden... Men det är ingen som går med piska. Arbetsbördan är helt enkelt lite rimligare.

En annan sak jag konstaterade var att det där redovisningsgiget jag haft var ett ganska kul jobb men det var kravmässigt en bit under det jag hade kapacitet för. Man behöver inte en master i ekonomi för att klara av att knappa in bokföring i en dator. Givetvis kan man anta att det återspeglas i lönekuvertet. Sedan kan man ju konstatera att även om kraven rent akademiskt inte var särdeles högt ställda var arbetsbördan ganska absurd. Av någon konstig anledning tycke jag alltid det verkar vara så. Ju mindre man tjänar desto mer skall man göra.

Nu råkar jag för all del också veta att vi på just den byrån där jag jobbade var relativt underbetalda om man jämför med vad jag blivit erbjuden på andra ställen för samma jobb så det är kanske inte så konstigt att jag nu går upp lite i lön när jag tagit mig ett jobb som kräver lite mer formella kvalifikationer.

Man brukar säga att man inte blir rik av att arbeta på myndighet och gudarna skall veta att det är få som skulle hoppa högt över innehållet i mitt lönekuvert eftersom jag fortfarande erhåller en inkomst klart under medel för svenska män men jag kan i alla fall glatt konstatera att jag numer ersätts med högre lön än medelinvånaren i min kommun och det är ju alltid något. Jag är också medveten om att jag skulle få ganska många tusenlappar mer om jag tog samma tjänst i det privata men då skulle givetvis kravspecifikationen på mig vara en helt annan och det är inget jag önskar i dagsläget.

Bäst av allt är, enligt mig, att jag precis fått 22 % löneförhöjning jämfört med tidigare anställning. Det är huvudsakligen extra sparpengar eftersom vi redan innan hade så att vi klarade oss gott och väl. Detta innebär, allt annat lika, att jag kan sluta jobba ungefär ett år tidigare än beräknat eller se till att familjen når det målet nästan tre år tidigare än plan. Det är antingen det eller så gör vi någonting kul för pengarna här och nu.

Det är en häftig insikt.