Portföljen jämförd mot index

Jag har bestämt att jag får lov att investera i enskilda aktier så länge jag håller jämna steg med mitt jämförelseindex.

Det är nu inte hela historien men nästan. Dels får portföljen inte avvika för mycket på nedsidan mot detta jämförelseindex men portföljen får heller inte underprestera jämfört med hustruns portfölj vilken bara är uppbyggd av de fonder jag annars skulle investera passivt i.

Än så länge lyckas jag riktigt väl jämfört med hustruns portfölj men ibland känns det lite si sådär med indexet så jag bestämde mig för att ta en lite mer noggrann kik på hur det gått.

Jag har mätt och jämfört ordentligt sedan årsskiftet 2016 vilket gör att jag nu har drygt 3,5 års data. Det är inte fantastiskt men det ger en vägledning om hur det gått.

Innan vi börjar kan det vara aktuellt att friska upp om indexet. Jag jämför portföljen mot ett egensnickrat index bestående av 50 % globalindex, 40 % Sverigeindex och 10 % Svenskt obligationsindex. Det är fördelningen jag försöker hålla i portföljen men jag lyckas inte alltid.

När jag satt och pillade med siffrorna kunde jag konstatera att index presterat en 40 %-ig uppgång och portföljen en 60 %-ig uppgång.

Det är trevligt.

Index borde ligga några procent högre eftersom MSI World inte inkluderar utdelningar men jag vet inget bättre index att använda där.

På det hela taget kan jag vara riktigt nöjd med min lilla beräkning. Portföljen har avkastat 14,5 % i årligt genomsnitt medan index klarat 10 %. På lång tid blir den skillnaden mycket pengar.

Och nej, det här skall inte ses som någonting annat än herr AvLs skrivelse till sig själv för att rättfärdiga att han förvaltar familjens pengar diskretionärt snarare än passivt. Jag är också fullt medveten om att du förmodligen inte kan få ut någonting ur ovanstående eftersom jag inte bevisar mina påståenden på något sätt men trots det kände jag ett behov av att skriva av mig lite och konstatera att det har gått ganska bra de senaste åren.

Spara 50 % av vad? Bli rik utan uppoffring

Jag förundras ständigt över hur svårt folk verkar ha att förstå varandra. Jag läste åter igen en artikel om FIRE-rörelsen och som vanligt delades kommentarsfältet (och i ärlighetens namn även artikeln) in i två läger. Det finns de som inte verkar vilka förstå konceptet och de som sjunger dess log.

De som vägrar förstå brukar kunna delas in i två grupper även dem om vi nu fortsätter med vår klassificering av människor. Den ena gruppen avfärdar snabbt konceptet som någonting den rika överklassen kan hålla på med och att folk med låg inkomst inte kan spara. Den andra gruppen brukar hävda någonting i stil med att man måste ju få lov att leva livet. Varför skall man leva på knäckebröd och vatten i 20 år för att kunna liva på knäckebröd och vatten resten av sitt liv fast då utan att arbeta.

Det är med dessa två grupper av åsikter jag skulle vilja ha ett möte och försöka förklara konceptet procent men har man väl bestämt sig brukar det vara svårt att ändra sig.

Låt mig ändå försöka.

Grupp ett: Nästan alla kan spara. Låt oss grunda det påståendet i att konstatera att jag aldrig någonsin har dragit in en svensk medellön. Oftast har jag inte ens varit nära. Men vet ni vad? Det går att spara ändå.

Det börjar bli längesedan nu men när jag som 20-åring blev arbetslös förväntades jag leva på straxt under 6000 kr/mån före skatt. Det var betydligt mindre än socialbidraget var runt millennieskiftet om man tar med i beräkningen att min inkomst skulle täcka allt, inkl boende. Det halvåret sparade jag ett par hundra kronor i månaden.

Det tar lång tid att skaka ihop så mycket pengar att man inte behöver jobba mer om man sparar 200 kr/månad för även om man kan leva på 6000 kr/mån skulle det ta drygt 60 år att inflationsjusterat få en portfölj som avkastar det givet att man sparar 200 kr/mån.

Men det är ganska få i Sverige som tjänar så lite. Tydligen är man ju fattig om man har mindre än 12000 kr/månad. Så länge man jobbar borde det lägsta man tar in vara 19 000 kr/månad. Då borde man få ut 15 000 kr efter skatt och givet normala kostnader borde man då kunna spara ett par tusenlappar varje månad.

Jag accepterar att det känns drygt att det skall behöva ta 40 år innan man kan sluta jobba givet 4%-regeln och ovanstående förutsättningar men jag tror inte jag känner någon vars lön inte utvecklats positivt på 40 år så sparutrymmet borde kunna öka.

Givetvis händer livet och det blir lättare eller svårare men min poäng är att man inte måste vara rik för att ta eget ansvar för sin ekonomi. Även om man kanske inte klarar av att spara ihop så mycket pengar att man inte behöver arbeta innan pensionen så är det betydligt behagligare att ha ett par miljoner på kontot än inte när man väl någ den aktningsvärda åldern av 65 år.

Nästa grupp då.

Det är den gruppen jag stör mig mest på. Ett av mina mest lästa inlägg är är "Sluta jobba" vilket är ett av de få inlägg där jag låter min trötthet lysa igenom på riktigt. Jag tycker det är oförskämt av någon som kan spara (eller konsumera) 300 000 kr/år att hosta ur sig att det är ett ovärdigt liv och att man måste få sätta lite guldkant på tillvaron också.

Låt oss för ett ögonblick föreställa sig att vi hittar ett par med ett barn där båda föräldrarna har ett relativt välbetalt arbete. Det är inte orimligt att anta att vi kan föreställa oss två inkomster på 50 000 kr/månad. Efter skatt bör de då ha kvar 70 000 kr/månad  och med genomsnittliga utgifter bör de fortfarande ha 35000 kr över varje månad.

Det innebär att det här paret kan åka på sina semestrar, äta sin utelunch och köpa in sin städhjälp till villan i Lund och fortfarande, med enkelhet kunna spara 50 %.

På vilken jävla planet är det att lida? Att försaka, att snåla, att tvingas leva på knäckebröd och vatten?

På 15-16 år år skulle man, inflationsjusterat ha en portfölj som täcker de kostnaderna och sparar man i 22-23 år kan man "sätta lite guldkant på tillvaron" också eftersom man då skulle ha en portfölj som avkastade lika mycket som föräldrarnas nettolön dvs 850 000 kr om året.

Procent är inte så himla svårt men att förstå att man inte måste göra av med en förmögenhet varje månad; det är svårare.

Låt oss ta det ett litet steg längre och föreställa oss att det senare paret klarade av att konsumera på en nivå, per person, som det första exemplet gav vilket skulle kunna anses vara en dräglig levnadsstandard för många.

Det skulle innebära att familjen kan spara ytterligare 10 000 kr/månad utan att för den skull leva snålt och utan att låta barnen gå till skolan i trasor.

På 10 år har man då med marginal en portfölj som täcker utgifterna. Tre år senare täcker man de ursprungliga 35 000 kr/månad och efter 20 år är du uppe på de där 70 000 kr/månad.

Summering

Jag har genuint svårt att förstå grupp två. Jag har lite lättare att förstå grupp ett men jag har ändå svårt att acceptera offermentaliteten.

Vill man, kan man.

Jag har folk i min familj som lärt sig gå igen efter en förlamning, folk som gått från absolut fattigdom till välmående medelklass (utan sociala skyddssystem) och folk som byggt stora förmögenheter med bara en dröm som bas.

Sätt upp ett mål och ta dig dit. Skit i andras mål om det inte matchar din egen världsbild och minns devisen att om du inte har något snällt att säga behöver du inte säga någonting alls.

Portföljens top 10

Inlägget innehåller affiliatelänkar

Ibland är det värdefullt att se över sin portfölj oavsett hur långsiktig du är. Jag satt nyligen och lekte med mitt Excelark och konstaterade att det var länge sedan jag funderade över aktiernas viktning i portföljen.

Listan över min portföljs 10 största innehav enligt ovan. Det är ganska spännande att se. De flesta av de där bolagen var det ganska länge sedan jag köpte mer av.

Castellum köpte jag senast i oktober förra året och senaste transaktionen i OHI var i juli 2018 då jag sålde 6 aktier för att jämna till siffrorna lite.

Andra har istället seglat upp från ingenstans. Swedol är ett av de bolag jag köpt mest i det senaste året medan flera av de andra har fått regelbundna insatser.

Intressant är också att den aktie jag har den lägsta registrerade vinsten i är Swedol vilket torde vara ganska logiskt både eftersom den inte varit en kursraket (även om den gått helt okej) men också för att jag köpt så aggressivt.

På det hela taget är jag väldigt nöjd över fördelningen. De tio största innehaven står för 41,7 % av portföljen. Inget innehav väger för tungt och ingen bransch har en alldeles för stor representation.

Vad tycker du? Något du hade ändrat på?

Musarm? Ganglion? Spännande...

Jag har ganska länge haft lite problem med min högra handled. På senare tid har det blivit ett besvärande element i min vardag så till den milda grad att jag bestämde mig för att skaka fram en av de där omöjliga läkartiderna hos den lokala vårdcentralen. Jag har gissat på ganglion och än så länge är det inte bekräftat av läkaren jag träffade men det är på väg.

Det hjälper givetvis att jag har en hustru som är insatt så jag behöver inte springa dit med vad skit som helst men den här gången fick det allt bli extern bedömning av maskineriet.

Än så länge är det egentligen inte mycket som hänt för jag har bara hunnit göra en röntgen och få en remiss till en handkirurg (men ingen återkoppling ännu) men det är min gissning att jag har en operation framför mig med påföljande sjukskrivning. Det skall bli spännande att se hur länge jag blir sjukskriven för en sådan grej när mina primära arbetsuppgifter sker framför en dator och med knappande på ett tangentbord. Det faktum att jag är högerhänt hjälper ju inte till men jag är ganska säker på att jag hade kunnat jobba med vänstern men det hade gått mycket, mycket långsammare.

Det skall dessutom bli ganska intressant att se om försäkringskassan är så värdelös som alla säger. På det planet har jag inge höga förhoppningar men vi får väl se.

Oavsett så är det ganska skönt att jag inte behöver oroa mig för ekonomin i den här processen. Ett stort sparande är bra både för att pengarna ger trygghet men också för att mellanrummet mellan inkomster och utgifter fungerar som en kudde i den här typen av situation.

Sparande mår man bra av helt enkelt.

80-% igen - Frihet i verkligheten

Då var semestern slut på riktigt och herr AvL är tillbaka på jobbet men det känns ändå ganska bra.

Speciellt bra känns det eftersom jag nu jobbar 80-% istället för 100 % och de extra 96 minuter av fritid jag får per dag genom denna manöver har än så länge spenderats på riktigt nödvändiga och eftersatta aktiviteter...

Jag har tränat, yogat, läst och spenderat mer pigg och vaken tid med familjen och helt enkelt använt den extra tiden för att må bra.

Det finns gott om forskning som visar att motion stärker de flesta aspekter av livet, inte bara den fysiska aspekten av kroppen utan motion påverkar även humör och känslor.

Det finns också forskning som visar att närhet till naturen har en helande effekt. Faktiskt helande så som i att man studerat patienters återhämtningstid och konstaterat att de opererade patienter som låg i rum där de kunde se natur tillfrisknade fortare än de som såg stadsmiljö.

Det är ganska tragiskt att jag om och om igen hamnar i situationer där jag väljer bort motion och att spendera tid i naturen för att jag tror att det bästa i situationen bara är att bita ihop och kämpa på medan det som bevisligen är bäst för alla inblandade är att herr AvL spenderar den där tiden på att motionera och uppleva naturen. Bäst av allt är att man i en skog kan göra både och samtidigt.

Att utöver det ge sig själv tid till avkoppling, lärande och andra självförverkligande aktiviteter gör att vi hamnar ganska högt upp i Maslows behovspyramid och kan jag bara inse att det är här jag skall vara kommer sannolikt livet kunna bli ganska bra.

Två veckor avklarade. Nu återstår livet.

AvL-portföljen tragglar på

Inlägget innehåller affiliatelänkar

Den här portföljen börjar få några år på nacken nu. Det är kul att se vad som händer med långsiktiga sparprojekt. 500 kr/månad sparas i den här offentliga portföljen och slutsyftet är an grundplåt för dotterns framtid.

Den här portföljen skall inte förväxlas med familjens totala portfölj. 

I juli köpte jag några med Proact trots att jag inte skulle det så den här månaden får det bli fonder för att väga upp. Det blir ett lite tråkigt inlägg men fonder, även om det kan kännas tråkigt, är en riktigt bra investering som ger diversifiering med relativt små summor.

Köp

Den 9/8 köptes 300 kr Länsförsäkringar Global Indexnära, 200 kr Nordnet Superfonden Sverige
och 100 kr Nordnet Superfondet Norge. Efter köpen ser portföljen ut som bilden visar

I dagsläget har portföljen ett totalt värde på 25202 kr (insatt 20500 kr). En skaplig avkastning om 4708 kr eller 22,9 %. På ett års tid har portföljen avkastat 9,66 % och på samma tid har OMXSGI avkastat 1,5 % så det är jag nöjd med.

Bildkälla: AvL & Nordnet.se

Livsstilsinflation hos familjen AvL

Det har varit semester och förutom att njuta av friheten har jag passat på att se över ekonomin på en nivå jag sällan känner att jag hinner med till vardags.

Jag konstaterade då att de senaste 12 månaderna varit mycket dyrare än de 12 månader jag kontrollerade sist. Sist jag gjorde den här övningen var dottern helt ny så det är ett par år sedan. Det är den utgiftsnivån jag grundat mitt frihetsmål på här på bloggen ( i verkligheten förutsätter jag en högre slutnivå för jag vill ha marginal när det väl är dags).

Nu står jag således inför ett dilemma. Våra kostnader var ganska låga för 2 år sedan. Den som granskar våra utgifter idag skulle fortfarande säga att de var låga men ett barn på förskolan, bil, köpt lägenhet osv det gör sitt till. Oavsett hur mycket jag anstränger mig kommer förskolan kosta 1500 kr/månad och för att hustrun skall ha en dräglig pendlingstid kostar det en tusenlapp mer än om hon skulle ta kollektivtrafiken. Det är en rad små och lite större saker som gör att kostnaderna har ökat några tusenlappar per månad i genomsnitt.

Från de nivåer vi tidigare låg på blir det dock procentuellt ganska mycket och dilemmat är hur jag skall göra i min redovisning här på bloggen? Jag nästan förutsätter att den överväldigande majoriteten av läsare inte är ett piss intresserade men tillhör du det fåtal som är intresserad kan du väl komma med åsikter.

Som jag ser det har jag två val (kanske tre). Jag kan indexera upp kostnaderna till nuvarande nivå eller så kan jag skita i det för att redovisningen skulle bli kontinuerlig. Som alternativ till nummer ett kan indexeringen ske med en lite lägre procentsats under ett flertal år för att det inte skall bli ett fult så stort hopp.

Just nu lutar jag åt att indexera upp kostnaderna med 5-10 % om året framgent tills jag kommit till en korrekt nivå igen.

Bryr du dig? Har du några åsikter?