Gud vad gammal jag precis kände mig när jag skrev den meningen. Jag hoppas att min ömma moder inte läser det här inlägget för hon kommer skratta åt mig.Det borde vara ganska självklart för alla att utbildning är bra, i alla fall som grundkoncept. Sen kan det finnas olika åsikter om utbildningsinflation och tjänstebyggd ekonomi m.m. men det kommer jag inte gå in på just nu.
Jag fick, som så många andra, för några dagar sedan det orangea kuvertet och jag tog mig lite tid att gå in på myndighetens hemsida och där hittade jag någonting som var nytt för mig. Under en av flikarna kunde jag se vad jag hade tjänat de senaste 15 åren ungefär och det var både deprimerande och spännande samtidigt. Det var lite skrämmande att se hur dåligt avlönad jag varit genom livet och vilka ekonomiska nivåer jag accepterat historiskt men en sak slog mig när jag studerade mönstren som framträdde och det är utbildningens effekt.
Jag gick och spånade på det här på en daglig promenad med en kamrat i början av veckan och han nämnde att hans dotter hade fått lite extra motivation att plugga färdigt gymnasiet men att framtiden låg öppen och efter det gick samtalet i vågor men jag kom då in på mitt orangea kuvert och att jag kan se exakt viken effekt utbildning har haft på min inkomst.
När jag var 17-18 år var jag hysteriskt skoltrött och den mesta tiden gick åt att fika med kompisar istället för att studera. Det är ganska trist eftersom jag alltid haft ganska lätt för mig i skolan men jag var helt enkelt inte mottaglig. Jag hade i samma veva en lite försenad tonårsrevolt men eftersom min mor är en så förstående mor fast än att hon är en ... :-) så fick jag ultimatumet den dagen jag kom hem och berättade att jag skulle sluta skolan, att om jag skulle sluta fick jag faktiskt försörja mig själv.
Givetvis var hennes förhoppning att det som sista utväg skulle kunna hålla mig kvar i skolan eftersom både jag och hon vet (men det var bara hon som visste det då) att det hade varit mycket bättre för mig att gå färdigt. Men någon dag efter detta gick jag ut och sökte jobb och efter lite letande fick jag ett vick på ett äldreboende och i efterdyningarna av 90-talets fastighetskris lyckades jag skaka fram en bostadsrätt för bara ett par tusenlappar med en avgift långt billigare än då gällande hyror för liknande lägenheter vilket gjorde att jag i ett svep hade både jobb och egen bostad.
Skolan var ett minne blott och jag levde livet. Efter vården blev det restauranger och caféer och alla andra ställen där en outbildad på den tiden kunde få jobb. Nu är det ännu lite svårare för unga, outbildade att få jobb och även då var det inte att tänka på att få någonting fast.
När jag hade hankat mig fram några år med allt från städ och matlagning till att dela ut tidningar konstaterade jag att jag var intresserad av mat och ett år på komvux gav mig en utbildning som gymnasiekock. Det gav mig möjlighet till fast jobb och högre lön (vi skall inte gå in på vilken skitbransch det kan vara och hur dålig lönen faktiskt är även om den var bättre än jag hade haft).
Man kan tydligt se i den ekonomiska historiska redogörelsen att det utbildningsåret innebar en stadig och livskraftig löneförhöjning på ungefär 25 % jämfört med innan utbildning.
25 % är mycket och det blev även i kronor och ören en hel del vilket gjorde att livskvaliteten ökade och jag behövde inte vara orolig för nästa månads lönekuvert eller huruvida det skulle finnas för mycket månad kvar i slutet av pengarna.
Nu har jag åter igen studerat några år och det arbete jag kommer att skriva upp mig på efter studenten är kanske inte det med högst förväntad lön men jag förväntar mig må bra och ha kul och det är värt en hel del för mig efter 15 år av tveksamt inspirerande arbetsförhållanden.
Oavsett om jag väljer arbete utefter lön eller andra värden kommer ekonomin ändå påverkas. Jag minns tydligt vad jag fick som kock efter närmare 10 år i branschen och nu, några år senare och med en högre utbildning under västen kommer min ingångslön ändå ligga närmare 15 % över det jag kunde förvänta mig att få om jag jobbat kvar (inkl beräknad löneökning för åren jag varit borta) samt att jag nu förväntar mig en brantare lönekurva och en tillagd tjänstepension vilket är grädde på moset.
Givetvis får man ta med i beräkningen vad det kostar att studera men jag vill påstå att om alternativet är att gå till ett jobb man ogillar, för en lön som nätt och jämnt räcker till uppehälle spelar det inte så stor roll att man tappar 200.000 kr eller varför inte 500.000 kr per år i förlorad arbetsinkomst, lån, ökade utgifter osv. När utbildningen är färdig och det där lilla extra landar på kontot tillsammans med att du kan känna dig välkommen och uppskattad på din arbetsplats. Då spelar inte alternativkostnaden någon roll.
Innan utbildning tog det ett år att spara ihop till en Greklandssemester på sommaren för det fanns inte marginaler. Givetvis fanns det en stor portion Jante, livsstilsinflation och att försöka konsumera till sig lycka men idag klarar jag av att spara gott och väl 50% av min nettoinkomst för att jag mår bättre, är mindre orolig för min ekonomiska framtid och trivs bättre med min sysselsättning den vändning livet tagit.
Mycket av ovanstående är helt och fullt beroende på utbildning. Nu medan jag studerar tjänar jag verkligen inte mer än jag gjorde som kock men jag har lärt mig oerhört mycket om ekonomi och livsstilsval vilket ger mig verktygen jag behöver för att minska kostnader utan att behöva försaka de viktiga delarna av livet.
Jag tror inte att mitt 17-åriga jag hade varit mottaglig för råd oavsett vem det kom ifrån men den dag jag och Zlatan är lika kända hoppas jag att det sitter en förälder någonstans vid ett köksbord och håller fram det här inlägget till sin tonårsson eller dotter och säger, läs det här. Jag hoppas då att det hjälper ungdomen att inte göra samma misstag som jag gjorde för även om det är lärorikt att få lov att göra sina egna misstag behöver man inte göra exakt samma dumma saker som alla andra.
Lycka till allihopa
Bild: Freeimages.com
