Jag är nog bara en ogin jävel

Det är spännande vilka inlägg folk uppskattar här på bloggen. När jag lägger ned tid och kraft på en utbildande text eller (när jag hade tid med det) en bolagsanalys är det sällan någon som kommenterar och det är inte den typen av inlägg som läses mest.

När jag däremot lackar ur på folk som försöker pruta en femtiolapp på en soffa för 300 kr de har hittat på Blocket, då jädrar smäller det till. Det kanske är något med mina rubriksättningar?

Hur som helst konstaterade jag att upplevelserna går isär gällande att sälja begagnat men många är positiva.

Vad jag dock tycker mig utläsa från kommentarerna är dels att många verkar vilja sälja prylar som har ett reellt värde, de bryr sig inte så mycket om tiden de behöver lägga ned, de uppskattar kontakten med människor betydligt mer än jag gör och de verkar helt okänsliga för slutpriset.

Så här tänker jag

Det är inte tänkt att det här skall bli en följetong men några saker vill jag förtydliga eftersom jag kanske verkade lite bitter.

1: Värde. Det jag köper tenderar jag att använda tills det är slut. Tro det eller ej, det är ganska sällsynt att jag har lätt använda Armanikostymer liggandes som jag vill byta ut för att min garderob behöver förnyas och jag lever i illusionen att mina svettfläckiga, trasiga Dressmanskjortor saknar andrahandsvärde varför jag sällan säljer kläder begagnat.

Likadant med möbler, elektronik, utensilier osv. Det mesta är slut när jag bestämmer mig för att det är dags att sluta använda det. Oftast är det till och med så att hustrun bestämt att prylen är slut långt innan jag gör det.

Först konstaterar jag att byxorna går att laga. Sedan går det att laga men det blir så fult eller de är så slitna att jag får använda dem när jag går hemma och skrotar. Ungefär då brukar hustrun tröttna och då har vi ändå kommit väldigt långt men byxorna kan fortfarande bli trasor, lappar att laga andra kläder med, leksaksstoppning eller någonting annat spännande. Jag brukar aldrig komma till steg tre men oavsett kan jag vara helt säker på att ingen kommer köpa byxorna på tradera.

Skulle det utrangeras någonting ur hemmet har det således oftast ett ganska lågt värde. Jag försökte bli av med ett par udda stolar för ett tag sedan. En snabb kik på Facebook säger att man kan få likadana stolar gratis eller för en 50-lapp stycket. Är det då ens värt tiden?

2: Tid. Att sälja en enskild pryl på någon av de här sidorna tar i bästa fall 10 minuter. Jag kan inte påminna mig om att det någonsin gått så smidigt att fota, lägga upp en bra annons, kommunicera med intressenter, packa och sedan skicka (eller mötas upp och överlämna). Det brukar gissningsvis snarare ta en halvtimme med alla som strular och vill pruta.

För mig spelar det inte särdeles stor roll om jag hade kunnat jobba den tiden och tjänat pengar eller inte. Det är inte grunden i att värdesätta min tid. Att ägna mig åt att sälja begagnade prylar är inte någonting jag tycker är roligt varför det kostar mig energi att pyssla med det och då skall ju helst ersättningen väga upp. Att spendera en halvtimme på att sälja två stolar för en hundring är helt enkelt inte värt det.

Visst är 100 kr alltid 100 kr men med tanke på att de flesta inte skulle blinka över kostnaden för en kaffe och en liten macka från pressbyrån på väg till jobbet för att de glömde äta frukost känner jag att vi kan börja jämförelsen där. För mig är det lättare att skippa den där dyra frukosten än det är att sälja skit på Blocket.

3: Pris och kontakt. Det kan vara nu vi kommer till pudelns kärna. Jag är ganska, väldigt introvert. Missförstå mig rätt nu, jag älskar att umgås med familj och vänner men att leta upp nya människor att umgås med är riktigt tungt. Det är inte en aktivitet jag uppskattar. Främlingar är ännu värre.

Eventuellt är det inte alla i min omgivning som skulle kunna peka ut mig som introvert bara så där men då har det mer att göra med att jag varit duktig på att dölja min inställning snarare än ett genuint karaktärsdrag någon annan sett som jag missat.

Jag tenderar dessutom att kunna vara missunnsam mot folk jag inte känner. Jag har för all del aldrig lyckats uppnå den där genuina glädjen folk verkar få av att ge bort saker men det gör mig heller inte så mycket och det är ju kul om folk jag tycker om blir glada. Om det däremot kommer en fullständig främling och knackar på och skall pruta på soffan jag lagt ut på blocket för 300 kr. Då blir jag grinig och missunnsam. Soffan är ju värd minst 1000 kr. Jättebra skick, bara 15 år och nypris var ju 15.000 kr (rent hypotetiskt).

Jag minns en gång för länge sedan när jag skulle gå över från VHS till DVD (tänk stenåldern, innan Netflix, då man samlade på film). Man kunde hitta annonser på allmänna samlingar för någonstans mellan 5-10 kr/film så jag la ut mina 200 filmer för 1000 kr. Under loppet av en vecka fick jag (om minnet inte sviker mig) fem propåer och alla skulle pruta, den ene värre än den andra. Tillslut fick jag ett bud (det bästa på hela veckan) på 200 kr.

Då sa jag ovänligt och bestämt att jag hellre slänger skiten än ger bort den. Då frågade han var jag bodde (förmodligen för att han faktiskt ville komma och rota i soporna).

Det slutade med att jag gav bort filmerna till ett par vänner med mycket dålig ekonomi.

Jag är alltså så småaktig att jag inte bara kan acceptera de där hundralapparna och gå vidare om jag upplever att jag blir lurad eller förlorar på affären när någon annan tjänar på den. Nu råkar jag tro att det är ett ganska vanligt förekommande drag även om det är lite mer framträdande hos mig.

Slutsats

När jag reflekterar över hur tradigt det är att sälja saker begagnat kan det vara bra att veta lite om hur jag fungerar. Om man inte tycker det är jobbigt att sälja mormors guldarmband för 75 kronor utan mest tycker det är gött att få in lite extra stålar - ja då är det förmodligen helt underbart att sälja på Tradera. Om man tycker att det bästa som finns är att bränna en lördagsförmiddag på att prata med gnidna loppishandlare som måste få lov att pruta för att känna sig duktiga - då är Blocket för dig.

Om någon frågade mig vad jag skulle vara beredd att betala för att slippa hade ni förmodligen blivit förvånade över svaret.

Givetvis handlar allt om perspektiv (och jag kanske bara haft otur även om jag ändå tycker att jag har ganska mycket empirisk erfarenhet vid det här laget) men sälja begagnat är inget för mig. Med det sagt kommer jag fortsätta om jag hittar saker i mina gömmor jag vill få pengar för men det är inte mitt främsta helgnöje, den saken är klar.



Bildkälla: pixabay.com