Lycka är att missa spårvagnen

Vi har haft en period av snö, slask och is i Göteborg och under de förhållandena vågar jag inte cykla till jobbet så jag köpte mig ett månadskort och började åka kollektivt till jobbet.

En dag för inte alls länge sedan stod jag och väntade på spårvagnen på hållplatsen nära där jag bor. I Göteborg är det ganska ovanligt att man behöver vänta särdeles länge på kollektivtrafik och är du inom spårvagnsnätet är det bara i ytterområdena du inte kan hoppa på någon form av kollektivtrafik inom loppet av 10 minuter från det att du kom till hållplatsen.

Så där stod jag. Det var mitt i värsta rusningen och det strömmade till folk hela tiden. När jag hade stått där i ungefär tre minuter var vi uppskattningsvis 70 personer på hållplatsen. Jag roade mig med att räkna folk. Jag är längre än de flesta, lyssnar på podd och har inget bättre för mig.

Det var ändå en ganska mysig morgon. Det var straxt under nollan, det började sakta ljusna och det regnade inte. Men folk var uppenbart stressade.

Så kom då spårvagnen tillslut. Jag var bland de som väntat längst med mina 6 minuter. Jag hade hunnit notera att det skulle komma tre spårvagnar inom loppet av någon minut så jag var verkligen inte stressad att hinna med den första för alla går dit jag skall dvs in till centrum. Innan den första spårvagnen hade stannat kunde samtliga på hållplatsen se spårvagn nummer två straxt bakom ettan.

Den första vagnen var i det närmaste full när den anlände. Eller ja, jag hade tyckt att det var lite obekvämt att försöka tränga mig in där. Så tidigt på morgonen är jag sällan redo att vara fullt så intim med en samling främmande män men det kan vara mina trångsynta fördomar som spelar in. Var och en får självklart välja men jag avstod. Det gjorde inte de andra.

När spårvagn två gled fram var vi ett tjugotal kvar på hållplatsen och då kunde man stillsamt bevittna spårvagn tre närma sig ett femtiotal meter längre bort.

Jag väntade tålmodigt eftersom även spårvagn två saknade lediga sittplatser och jag är en bekväm jäkel. Det blev dock för mycket för mina medresenärer. Spårvagnen hade ju oceaner av plats jämfört med den första, det var bara 20 till som skulle tränga sig på och de hade redan väntat 14 sekunder längre än de lyckliga som var med den första vagnen.

När den tredje vagnen öppnade dörrarna var det jag och en man till som klev på. Totalt var det ett 30-tal på vagnen, alla sittandes. Och det bästa av allt? Samtliga spårvagnar anlände Brunnsparken i centrala Göteborg med mindre än 1 minuts mellanrum.

Varför berättar jag om andras olycka?

Jag tycker inte att det är det jag gör. Jag stod där på perrongen och reflekterade över att jag inte längre känner mig stressad. Det var inte alls länge sedan jag hade trängt mig på den första spårvagnen och känt mig stressad hela vägen till jobbet.

Nu har jag dels flextid, dels ett fritt arbete där jag bestämmer det mesta själv och dels arbetskamrater som inte menande kollar på klockan när man kliver in genom dörrarna 08:14.

Jag tillåter mig själv att känna mig lycklig över det faktum att jag har råd att missa spårvagnen på morgonen oavsett om det innebär en minuts väntan eller en timmes väntan. Det är genuint underbart att kunna andas frisk morgonluft utan att för ett ögonblick känna stress inför dagens utmaningar.

Det var länge sedan sist.