Please press send

När jag började skriva min masters uppsats i början av januari var jag övertygad om att det skulle gå som en dans. Hur svårt kan det vara?

I ärlighetens namn kan jag i efterhand inta anse att det var särdeles svårt. Men det tog fruktansvärt mycket mer tid än jag hade räknat med och jag kan nu konstatera att det tveklöst hade varit enklare (och förmodligen bättre) att skriva uppsatsen tillsammans med någon annan.

Eftersom jag har hyggliga förutsättningar för att studera har jag haft en helt okej situation under studietiden och i regel arbetat 50 % eller mer vid sidan av studierna och detta har gjort att jag nu inte känner att det är så speciellt att vara i slutskedet av utbildningen och vara inom räckhåll från en masterexamen och det är ju lite tråkigt så för att glorifiera min egen insats på ett så oförsiktigt sätt som möjligt i syfte att spä ut min begränsade ödmjukhet ytterligare surfade jag på statistiska centralbyråns hemsida och konstaterar att antalet uttagna masterexamina per år inte är fler än 8500 stycken i Sverige.

Det får ändå ses som att examinerade masterstudenter är en ganska exklusiv skara att tillhöra och det gör att jag ändå känner mig ganska stolt ändå över att ha klarat mig så här långt. Nu är uppsatsen inlämnad och jag kan inte längre påverka utfallet. Kvar är en presentation och opposition, små efterjusteringar och, om jag anses skrivit en godkänd uppsats, publicering. Därefter följer examen och ett långt, lyckligt arbetsliv fullt av spännande nya möjligheter. 

Nu är jag på väg till cigarrbutiken för att införskaffa en segerpresent till mig själv. Givetvis borde jag vara försiktig med att ta ut segern i förskott men dels kan jag inte längre påverka utfallet och dels ringer min ömma moders ständiga proklamerande i öronen - "Jag tar alltid ut glädje i förskott för då är jag säker på att få uppleva glädje oavsett utfall. Skulle det sedan visa sig att allt blev bra blir jag glad två gånger.". Det är fantastiskt inspirerande. Välj att ta ut glädjen i förskott och skulle du misstänka olycka räcker det att vänta till dess att den är bekräftad.

Är det nu jag borde berätta att jag inte röker?

Jag var rökare under en längre period men slutade för ett antal år sedan och skulle aldrig ta i en cigarett igen men en eller högst två gånger om året unnar jag mig en cigarr om det finns någonting att fira och denna upplevelse är inte i närheten av det beroende jag tidigare ägnade mig åt men för guds skull se inte detta som en uppmaning. Om du klarat dig undan nikotinet skall du inte testa för det är ett vidrigt gift oavsett form och var vansinnigt tufft att sluta med. Jag bara konstaterar att detta kommer vara mitt sätt att fira att en relativt tröttsam vecka nu är till ända.

Njut av helgen - det kommer jag göra!

Bildkälla: freeimages.com