Sidor

tisdag 4 augusti 2020

Testat höghöjdsbana

Under semestern var familjen i Karlstad och besökte vänner och som en del av besöket passade vi på att testa den nyöppnade höghöjdsbanan.

Herr AvL är aningen höjdrädd. Inget riktigt besvärande men det är inte min favoritsyssla att klättra omkring på stegar eller i träd. Fru AvL och Joy är inte höjdrädda... Det var intressant.

När jag googlar runt på höghöjdsbanor får jag känslan av att den i Karlstad är en av de bättre och till ett rimligt pris dessutom. Jag har inte kikat in på allihopa, långt ifrån, men det fanns 7 banor om man räknar in lekbanan för barnen och det gick på 310 kr för vuxna.

Vi delade upp oss så att kvinnorna körde ena dagen och männen andra dagen och Joy fick köra båda dagarna och massor av glass blev det också.

Eftersom fru AvL var först så fick herr AvL höra väldigt mycket om upplevelsen så när det var hans tur var det ju bara att bita ihop och klättra på. Tydligen var man feg om man inte tog den svåraste banan.


Jag har i ärlighetens namn ingen aning om hur högt det där är men det var en av de jävligaste sakerna jag hittat på det senaste decenniet. Jag är inte en som kräver adrenalinkickar i min vardag.

Missförstå mig inte nu. Det var skitkul men dels är jag alldeles för höjdrädd för att klättra upp 10-12 meter upp i luften (jag är nära 2 meter lång så 10 meter är nog ingen överdriven gissning) och balansera på tunna vajrar mellan vingliga träd och väl där uppe skall alltså en höjdrädd, lönnfet, medelålders karl som inte tränat ordentligt på 3 år, försöka ta sig igenom en röd/svart klätterbana (det här var dessutom det sista jag hittade på istället för det första när jag fortfarande hade krafter kvar). Det är tur att jag är en gnutta tävlingsinriktad annars hade ett av de där muskelpaketen som jobbade på parken fått komma upp och hämta mig.

Den där banan avslutas med att man hänger tag i en lina som sjunker mot marken olika fort beroende på storlek på personen. Jag är ganska stor... Jag gissar att det är någon som tänkt när man satt kravet att ingen får klättra som väger över 120 kg.

Väl nere var jag så trött att jag nätt och jämnt klarade av att lyfta vattenflaskan till munnen och benen bara skakade. Jag är väldigt glad att det inte var jag som körde hem.

Men utöver pappas eskapader hade till och med min treåring kul i ett par timmar i alla de nät och hopphagar som fanns för henne och det fanns en liten bana där även små barn kunde testa på att klättra runt bland hinder. Det var faktiskt riktigt skoj att se denna fantastiska lilla varelse, helt orädd, tackla en samling hinder och avsluta med en liten linbana.

Om ni vill utmana er lite kan jag klart rekommendera höghöjdsbana. Var dock beredd på lite blåmärken, träningsvärk och svindel.


6 kommentarer:

  1. Vi var på en höghöjdsbana med barnen (21-26år) nu på semestern. Där var 4 banor och den sista kallades högriskbanan. Jag är inte best minsta höjdrädd så det var inte problemet när man skulle ta sig förbi hindren. På ett ställe skulle man gå horisontellt 10m över ett nät. Det var den sista banan så man bar redan mör i musklerna. Men efter några meter på nätet var jag så trött i händerna att jag var tvungen att trä in armarna i nätet för att vila. Sedan blev jag så trött i armarna att jag var tvungen att hänga i säkerhetslinan med bara fötterna på nätet. Med en sista kraftansträngning tog jag mig till nästa plattform för att sedan gå på lina. Benen var så trötta att dom skakade på linan som en betongviberator. Jag fick gå tillbaka och stå och vila tills nästa person kom till plattformen. Därefter var det nedfirning från 18m, det var enda gången jag tyckte höjden var jobbig. Sitta på plattformen (stå gick inte eftersom trädet gungade för mycket i blåsten) med selen inkopplad i en bromsmojäng och hoppa ut. I stort sett fritt fall de första metrarna sedan inbromsning till lagom landningshastighet. Höghöjdsbana rekommenderas, sjukt kul men vissa hinder är otroligt jobbiga.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fritt fall från 18 meter låter ungefär som slutet i Karlstad. Det är en adrenalinfylld upplevelse helt klart 😀

      Radera
  2. Jag gjorde något liknande för länge sedan i en fantastisk regnskog i Asien. Men eftersom jag var så höjdrädd så minns jag i princip ingenting av den vackra naturen runtom, utan bara att jag livrädd fokuserade på att ta mig allt för högt upp och sedan ned levande :)
    Mvh investera-pengar.blogspot.com

    SvaraRadera
    Svar
    1. Höjdrädsla gör många saker svåra. Jag är glad att min är högst begränsad ändå.

      Radera
  3. Vi provade också höghöjdsbana på semestern. Efter några enkla banor valde vi en av de svårare med 10 meters höjd och ca 140 meters längd. Jag kände mig tämligen rädd, inte så mycket för egen del men för vår elvaåring som var efter mig. Fru Slumpvandraren gick sist och hamnade på slutet hängandes i mitten av en linbana. Hon fick räddas av en parkarbetare. Det fick räcka för oss efter detta och jag var väldigt glad att vårt yngsta barn inte had följt med upp på denna sista svårare bana.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är en sådan upplevelse som är jobbig när den händer men som ni kommer prata om i många år. Men det låter ju inte jättekul...

      Radera