Jag satt på bänken i solskenet tillsammans med Fru AvL och Joy, grillade och njöt av att vara satt i karantän. Det var då jag konstaterade att livet fungerar ungefär som vanligt för oss. Vi är aningen mindre sociala och jag jobbar mer hemifrån men utöver det är det ganska liten skillnad.
Ja och att vi får umgås med varandra mer. Det är ibland påfrestande att konstant ha en treåring springandes runt benen men det är samtidigt ganska fantastiskt.
Så här sitter jag då, i mitten av mars. Jag kan plocka örter och lök från kolonilotten som ligger ett stenkast från min ytterdörr och om några månader kommer den här karga plätten mark sjuda av liv.
För jag tror inte att världen kommer gå under.
Ett ögonblick funderade jag på om det var lönt att odla någonting i år men pessimismen gick fort över. Vad är det värsta som kan hända? Att jag har satt ned en handfull frön i onödan? Att jag har arbetat i onödan?
Vad är det bästa som kan hända?
Om livet är relativt oförändrat efter pandemin kommer vi förhoppningsvis få en ganska mysig sommar då vi kan plocka bär, örter, grönsaker och annat gott på lotten. Om vi överlever men resten av världen är zombies måste vi ändå äta och att odla på ett redan förberett område, inhägnat och med möjlighet till visst skydd kan funka även om jag sannolikt inte hade valt en av landets mest tätbefolkade områden att överleva på eftersom risken är stor att det är fler zombies här än i skogen...
I tider som dessa är det viktigt att ta tillvara på de glädjeämnen som finns och att vara ute i naturen är en av de mest rogivande och helande upplevelserna vi kan ha. Det är dessutom ganska bekvämt om man har barn för de uppskattar tydligen att gräva, leta mask, leka med nyckelpigor, plocka blommor och plantera små frön i krukor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar