Spara 50 % av vad? Bli rik utan uppoffring

Jag förundras ständigt över hur svårt folk verkar ha att förstå varandra. Jag läste åter igen en artikel om FIRE-rörelsen och som vanligt delades kommentarsfältet (och i ärlighetens namn även artikeln) in i två läger. Det finns de som inte verkar vilka förstå konceptet och de som sjunger dess log.

De som vägrar förstå brukar kunna delas in i två grupper även dem om vi nu fortsätter med vår klassificering av människor. Den ena gruppen avfärdar snabbt konceptet som någonting den rika överklassen kan hålla på med och att folk med låg inkomst inte kan spara. Den andra gruppen brukar hävda någonting i stil med att man måste ju få lov att leva livet. Varför skall man leva på knäckebröd och vatten i 20 år för att kunna liva på knäckebröd och vatten resten av sitt liv fast då utan att arbeta.

Det är med dessa två grupper av åsikter jag skulle vilja ha ett möte och försöka förklara konceptet procent men har man väl bestämt sig brukar det vara svårt att ändra sig.

Låt mig ändå försöka.

Grupp ett: Nästan alla kan spara. Låt oss grunda det påståendet i att konstatera att jag aldrig någonsin har dragit in en svensk medellön. Oftast har jag inte ens varit nära. Men vet ni vad? Det går att spara ändå.

Det börjar bli längesedan nu men när jag som 20-åring blev arbetslös förväntades jag leva på straxt under 6000 kr/mån före skatt. Det var betydligt mindre än socialbidraget var runt millennieskiftet om man tar med i beräkningen att min inkomst skulle täcka allt, inkl boende. Det halvåret sparade jag ett par hundra kronor i månaden.

Det tar lång tid att skaka ihop så mycket pengar att man inte behöver jobba mer om man sparar 200 kr/månad för även om man kan leva på 6000 kr/mån skulle det ta drygt 60 år att inflationsjusterat få en portfölj som avkastar det givet att man sparar 200 kr/mån.

Men det är ganska få i Sverige som tjänar så lite. Tydligen är man ju fattig om man har mindre än 12000 kr/månad. Så länge man jobbar borde det lägsta man tar in vara 19 000 kr/månad. Då borde man få ut 15 000 kr efter skatt och givet normala kostnader borde man då kunna spara ett par tusenlappar varje månad.

Jag accepterar att det känns drygt att det skall behöva ta 40 år innan man kan sluta jobba givet 4%-regeln och ovanstående förutsättningar men jag tror inte jag känner någon vars lön inte utvecklats positivt på 40 år så sparutrymmet borde kunna öka.

Givetvis händer livet och det blir lättare eller svårare men min poäng är att man inte måste vara rik för att ta eget ansvar för sin ekonomi. Även om man kanske inte klarar av att spara ihop så mycket pengar att man inte behöver arbeta innan pensionen så är det betydligt behagligare att ha ett par miljoner på kontot än inte när man väl någ den aktningsvärda åldern av 65 år.

Nästa grupp då.

Det är den gruppen jag stör mig mest på. Ett av mina mest lästa inlägg är är "Sluta jobba" vilket är ett av de få inlägg där jag låter min trötthet lysa igenom på riktigt. Jag tycker det är oförskämt av någon som kan spara (eller konsumera) 300 000 kr/år att hosta ur sig att det är ett ovärdigt liv och att man måste få sätta lite guldkant på tillvaron också.

Låt oss för ett ögonblick föreställa sig att vi hittar ett par med ett barn där båda föräldrarna har ett relativt välbetalt arbete. Det är inte orimligt att anta att vi kan föreställa oss två inkomster på 50 000 kr/månad. Efter skatt bör de då ha kvar 70 000 kr/månad  och med genomsnittliga utgifter bör de fortfarande ha 35000 kr över varje månad.

Det innebär att det här paret kan åka på sina semestrar, äta sin utelunch och köpa in sin städhjälp till villan i Lund och fortfarande, med enkelhet kunna spara 50 %.

På vilken jävla planet är det att lida? Att försaka, att snåla, att tvingas leva på knäckebröd och vatten?

På 15-16 år år skulle man, inflationsjusterat ha en portfölj som täcker de kostnaderna och sparar man i 22-23 år kan man "sätta lite guldkant på tillvaron" också eftersom man då skulle ha en portfölj som avkastade lika mycket som föräldrarnas nettolön dvs 850 000 kr om året.

Procent är inte så himla svårt men att förstå att man inte måste göra av med en förmögenhet varje månad; det är svårare.

Låt oss ta det ett litet steg längre och föreställa oss att det senare paret klarade av att konsumera på en nivå, per person, som det första exemplet gav vilket skulle kunna anses vara en dräglig levnadsstandard för många.

Det skulle innebära att familjen kan spara ytterligare 10 000 kr/månad utan att för den skull leva snålt och utan att låta barnen gå till skolan i trasor.

På 10 år har man då med marginal en portfölj som täcker utgifterna. Tre år senare täcker man de ursprungliga 35 000 kr/månad och efter 20 år är du uppe på de där 70 000 kr/månad.

Summering

Jag har genuint svårt att förstå grupp två. Jag har lite lättare att förstå grupp ett men jag har ändå svårt att acceptera offermentaliteten.

Vill man, kan man.

Jag har folk i min familj som lärt sig gå igen efter en förlamning, folk som gått från absolut fattigdom till välmående medelklass (utan sociala skyddssystem) och folk som byggt stora förmögenheter med bara en dröm som bas.

Sätt upp ett mål och ta dig dit. Skit i andras mål om det inte matchar din egen världsbild och minns devisen att om du inte har något snällt att säga behöver du inte säga någonting alls.